Jag är inte tillräckligt stark. Jag klarar inte det här. Det är inte värt det. JAG är inte värd det. Jag visste att det skulle kännas så här tillslut.
Panikkänslan och ångesten över gamla kläder, foton, minnen. Att allt jag trodde då var fel, att jag inte hade förstånd att ta till vara på det jag hade innen det var försent. Mixa med äckel, skam och rädsla. Händerna darrar, jag vrider och vänder ut och in på mig själv men det räcker inte. Hur kan det vara såhär? Hur kan jag känna mig stark och oövervinnelig en dag och kravla på botten nästa?
Jag hamnar vid det där vägskälet igen. Stannar. Funderar över om jag skall vända tillbaka samma väg igen eller bara köra på. Fortsätta. Ignorera demonerna och hjärnspökena. Jag orkar inte gråta över sånt här mer. Det måste få ett slut.
Snälla få det att sluta.
Och jag vet att den enda som kan rädda mig är jag själv. Det känns ju jävligt tryggt.
