Sannalicious

I går träffade jag Simon.

Har inte setts sedan i julas, vilket är rätt galet. Det var hur mysigt som helst, satt i solskuggan och pratade. Han hade med sig en sjal + två gamla dagböcker jag glömt i Abrahamsberg för evigheter sedan.

Jag har skrivit dagbok så länge jag kan minnas.

Min första är typ från -93 och jag har skrivit ca två meningar per sida, jättestort. Vilka jag var kär i, vad jag har gjort osv. Alltid katter eller hundar eller hästar på, och så ett lås så klart. Fattar inte vitsen med de där låsen, alla dagböcker hade ju likadana lås och likadana nycklar. Vem som helst kunde ju öppna dem! (Dessutom kunde man öppna de där jäkla skitlåsen med ungefär vad som helst, nyckeln var därför helt onödig) Men i min naivitet som 6-åring trodde jag att alla hemligheter jag skrev ner var tryggt bevarade, mellan de tjocka plastpärmarna med pussande kattungar på. Den bilden raserades när jag var 10 år och min lillebror och hans bästa kompis hade gått in i mitt rum, letat rätt på dagboken (som jag prydligt gömt under madrassen i sängen), lirkat upp låset och läst. Brorsan skrattade åt mig och lovade att berätta för ALLA i skolan vad som stod om jag inte gjorde precis som han sa. Så jävla elakt verkligen! Jag i min tur hotade med att skvallra för mamma, och eftersom både min bror och jag insåg hur lacka mamma skulle bli när hon fick veta, enades vi om att båda tiga. Jag kunde dock aldrig slappna av riktigt, TÄNK om han berättade i alla fall men jag aldrig fick veta det?

Barndomstrauman, alltså.

När jag blev äldre uppdaterade jag min dagböcker lite. SJälva företeelsen är ju rätt barnslig, men har man en dagbok som ser lite mer seriös ut kan man ju alltid komma undan. Köpte mina på Åhléns, tjocka, olinjerade (så man kan rita också) med röd, vit eller svart pärm. Nu står de uppradade hemma i bokhyllan. Hela mitt liv, dag för dag, på papper. Från 2004 ungefär domineras dagböckerna av kärleksbekymmer och kalori-listor. Sorgligt men sant.

Vissa saker är roliga att läsa, andra mindre roliga.

Den jag fick av Simon igår kommer från den 24 november 2006. Min första vinter i Stockholm, på Lärarhögskolan. Det var faktiskt bland de värre, trots att jag hade goda ambitioner gick allt åt helvete den vintern.

Fredag 24 november

Hej. Det här är min nya, fina, positiva dagbok. Jag har hunnit bli 19 år och nu startar jag om mitt liv för andra gången.

Här skall jag skriva minst en positiv sak varje dag (eller gång) jag skriver.

I dag har jag druckit vin hemma hos A’s kompis J. Jag pratade med några stycken.

Jag har köpt nya jeans och kofta på Weekday. Jag drack bara 2 glas vin + åt 25 g kexchoklad, trots att det är fredag!

Tisdag 28 november

kl 00:02

Det är som jag gör fel hela tiden.

Jag känner ingen hunger, ingen mättnad, bara den där jävla magen som är det äckligaste som finns. JAG är det äckligaste som finns. Jag vill inte äta-leva-orka. Jag vill dö, försvinna. Aldrig mer äta men ändå aldrig mer svälta. Allt jag begär är sinnesfrid. Nu är allt bara virvlande ångest.

I morgon skall jag kanske träffa N samt läsa läxor med barnen på Elektravägen. Sedan planerar jag att åka hem och låsa in mig för resten av dagen. Det jobbiga med att ha vänner är att jag inte kan försvinna och isolera mig längre utan måste förklara mig och komma med nödlögner hela tiden.

JAG HATAR:

min kropp:

• magen – ständigt uppsvälld och spänd
• låren + rumpan – dallriga och feta
• bröstkorgen – bred som på en man
• vaderna – tjocka och ludna
• att jag är så lång – längre än ALLA tjejerna i klassen!
• min dåliga ekonomi – jag är ständigt pank
• mitt dåliga humör – jag är ständigt låg
• mitt hår – risigt, skabbigt, svar toch hemklippt
• mina mörka ringar under ögonen – omöjliga att sminka över
• att jag alltid skall ha rätt och prata en massa i skolan – besserwisservarning. note to self: INGEN gillar en besserwisser!
• att jag hetsäter så fort jag är full/hög/allmänt onykter
• att jag är så värdelös på att höra av mig – jag har inte pratat med R på 2 månader + jag GLÖMDE A’s födelsedag!

Jag hatar mig jag hatar mig jag hatar mig.

Piss skit och helvete.

Den här dagboken som skulle bli så positiv!

Ja, ni fattar grejen, inte så kul läsning. Jag började gråta i natt, när jag läste igenom den. Ville bara resa tillbaka i tiden, till den där utsvultna, magra lilla tjejen som kände sig ensammast i världen och bara ville få lugn och ro i huvudet. Krama om henne och säga att ”du duger!” ”du är fin!” ”du förtjänar att leva!”.

Men det var ingen som gjorde det. Allra minst jag själv.

Kan inte förändra något av det som har varit, bara försöka undvika att det någonsin händer igen. Och hoppas att så få som möjligt skall behöva genomlida samma grej.

Trots det VET jag att flera tusen tjejer i vårt land sitter och skriver samma saker just NU. Hatar sig själva. Tror att alla deras problem kommer att försvinna bar de blir av med ”den där jävla magen”.

Hur sjukt är inte det?

När skall vi hjälpa alla dem?

Vad skall vi göra?