Sannalicious

Jag mindes vad jag hade drömt i natt när jag slog upp mina blågröna i morse! Fantastiskt.

Jag var runt tolv år, hade mörkt hår och bruna ögon och inlåst på mentalsjukhus eller någon sorts anstalt. Två kvinnliga poliser åkte med mig när jag hade något ärende utanför min cell. Vi åt lunch på någon sorts vägkrog a la den amerikanska södern. De åt hamburgare med stekt ägg och drog sexistiska skämt. Den ena polisen var slående lik Sissela Kyle i Kopps, bara ännu mer arrogant och macho. Jag sysselsatte mig med att titta på några fiskar i ett akvarium. Kände mig väl lite som dem, kunde identifiera mig med deras situation. Poliserna tjatade om min psykolog på Kumla, att jag inte fick komma försent. De gick igenom mina framsteg i terapin – med varandra, inte med mig.

Plötsligt satt jag hemma i mitt rum, fortfarande tolv år. Johanna spelade på en jättestor xylofon och min pappa kom in till oss i sin randiga frotte-morgonrock, barfota och luktade pappa; rakvatten och piptobak. Han undrade om inte jag också hade haft en xylofon när jag var liten. Det hade jag, men inte lika fin som Johannas. Hon berättade om sin klass och jag önskade att jag också hade en klass, att jag inte var inlåst på anstalten.

Sedan ringde väckarklockan.