Öliv vs storstadsmetropol.

verkligheten
Just nu är på väg hem från en av mina absoluta favoritplatser på jorden. Har tillbringat helgen där, från fredag till i dag, söndag. Det känns rätt konstigt, att åka ifrån en plats man tycker om så otroligt mycket. Visst skall det bli skönt att komma hem också, absolut, men det är mest av praktiska skäl.

I Stockholm har jag min trygghet och mitt hem. Jobb, eget kylskåp, min säng, teve, skafferi, toalett, garderob osv. Livet känns mest ordnat där, just nu. Jag vet vad jag skall göra om dagarna, det är där jag tjänar mitt uppehälle. Vore jag inte i Sthlm skulle jag inte ha råd att åka till Gotland t.ex. Men själva staden i sig ger mig inte lika mycket. Jag har inte mitt hjärta där.

drömmen
Fantasin om en vardag på den där ön.. Ahh, det är hissnande! Att ha ett litet hus i eller strax utanför stan. Att kunna gå ut och bara -VIPS – var där! Ha naturen runt hörnet, inte människor i ansiktet så fort man går hemifrån, kunna se på långt håll utan att ens blick blockeras av en husvägg eller en reklampelare, kunna ta en promenad utan att bombarderas av reklambudskap och försäljare… Okej, nu drar jag mest exempel som ligger till Stockholms nackdel (dvs vad jag ogillar med den staden, inte vad jag gillar med Gotland), men det är väl ganska naturligt egentligen? Det är där jag tillbringat större delen av de senaste två åren i mitt liv, och jag har hunnit samla på mig ganska många intryck och saker som jag stör mig på vad det gäller att leva i en storstad.

skillnaden
Om jag skall försöka beskriva vad det är jag tycker så mycket om med Gotland; För det första är det ju naturen, rent geografiskt. Det är nära till havet och skogen. Det är en ö! Det finns mängder av för mig outforskade platser, ställen jag aldrig sett, natur jag aldrig upplevt. Gator jag inte kan namnet på, byhålor jag aldrig besökt, ruiner jag ännu inte har klättrat i. Berg jag inte bestigit, kalkbrott jag inte har badat i. Varje dag kan göras till ett äventyr!

För det andra är det lugnet. Faktumet att det faktiskt bara bor knappt 60 000 personer på hela ön. De flesta är koncentrerade i eller i anslutning till Visby, så där finns det ju socialt liv, om man så vill. Det finns affärer, bokhandlar, mysiga fik, högklassiga restauranger, biografer, bibliotek, högskola, parker, badhus, dansskola, gym, designbutiker som erbjuder såväl inredning som mode – allt jag kan tänkas behöva! Men samtidigt finns det andrum väldigt nära till hands. Utan större ansträngning eller tidsåtgång kan man ta sig ut från civilisationen, out in the wild.

Människor har inte bråttom heller. Saker och ting får ta den tid den tar, och oftast behandlas människor som just människor. Individer med hjärta och hjärna. Man saknar kanske en viss anonymitet, men bemöts å andra sidan på ett helt annat sätt än i en storstad – med vänlighet och intresse. Det känns inte som folk drivs av samma saker som de gör i Stockholm; dvs. karriär, tidsbrist eller status. Det handlar kanske på båda platserna att ha det så bra som möjligt, att skapa en trevlig tillvaro för sig själv och de man bryr sig om.
På båda ställena är man beroende av sin omgivning för att samhället skall fungera, men i Stockholm känns sambandet mer abstrakt på något sätt. Man känner sig kanske inte lika nära människorna runt omkring sig, just tack vare anonymiteten.Trots att vi faktiskt rent fysiskt är närmare varandra i Stockholm befinner vi oss mentalt längre ifrån. Kanske är det en skyddsmekanism, men folk verkar helst av allt vilja slippa ifrån insikten att det faktiskt finns andra människor runt omkring. De gör allt för att avskärma sig, inte ta in andras existens.

På Gotland är det närstan tvärt om. Folk dras till varandra, kan ibland te sig sjukligt nyfika på vad alla andra har för sig och vad alla andra gör. Men på något vis känns det ändå… bättre. Mer naturligt. Människan är trots allt ett flockdjur. en flock är inte bara en familj, mamma pappa och två barn, utan en flock är ett helt samhälle. För att flocken skall fungera måste alla medlemmar i den må bra, och det är varje individs ansvar att ta hand om varandra, så är det bara. Ingen teknologi i världen kan, eller borde, ändra på det.

att ändra sig
Hade jag fått läsa den här texten för tre, fyra år sedan och sedan fått berättat för mig att det var jag själv som skulle komma att skriva den i framtiden, hade jag inte trott det. Inte för fem öre. Jag hade skrattat åt det osannolika i att jag, färdig med grundskolan och allt som höll mig kvar på ön, skulle flytta till vad jag då ansåg var den ultimata platsen i Sverige, nämligen huvudstaden, bo där i nästan två år och sedan komma fram till att det var Gotland jag ville tillbaka till och bygga ett liv på. Att jag skulle skriva en text där jag pushar för Gotland och tar den i försvar gentemot allt vad storstaden innebär. Helt sjukt, ju! Hela min tonårstid har jag hyst ett intensivt hat till ön, ett hat som sedan jag flyttat därifrån mer och mer övergått till en slags bitterljuv känsla, en hatkärlek. Och nu sitter jag här, har lite ont i hjärtat över att behöva lämna den, ön alltså, och jag konstaterar att jag faktiskt älskar den här platsen.
Med allt vad den innebär utav skönhet, isolering och småstadsmentalitet.