Jobb i dag, det gick snabbt. Orkade till och med vara trevlig mot kunderna, oh my god. Längtar längtar efter skola, jag vet att jag tjatar med stimulans är värt guld. Och ett liv där jag inte får skapa är inte värt syret jag andas.
Rebecca och jag diskuterade skivindustrin igår. Jag funderade på dess framtid, hur det skall kunna bli möjligt att försörja sig på att göra musik. Skivförsäljning verkar ju rätt dött, de flesta föredrar att ladda hem i nuläget. Många skulle säkert gärna betala, men än finns ingen bra lösning för detta, om man inte vill köpa skivor i ITunes music store, typ. Därför laddar man hem och skippar betalningen. Artisternas inkomst krymper till att innefatta stim, merchandise och gage vid spelningar.
Om man jämför musik med mode så blir saker och ting rätt annorlunda. Att designa/sy kläder är ett kreativt yrke. Precis som att göra komponera/spela in musik. Få människor ifrågasätter det faktum att kläder kostar pengar. De flesta lägger åtminstonde några hundra i månaden på kläder, trots att de skulle klara sig på en tiondel av den summan. (Man behöver faktiskt inte mer än 7 ombyten) Musik däremot, tas mer eller mindre för givet. Det finns överallt, vare sig man vill eller inte. På radio, i butiker, i datorn, i hörlurarna. Överallt skall det finnas men det får inte kosta. Att vara musiker borde vara ett lika högt värderat yrke som art director, tycker jag. En värld utan musik skulle ju vara förbannat mycket tråkigare än en värld utan snygg reklam. (Även om snygg reklam också är viktigt i mina ögon, haha.)
I samma pekfingerviftande anda skulle jag vilja uppmana folk att betala för sina kläder också. Nästa gång du fyndar en tröja på H&M för 29:90, tänk på vilket jobb som ligger bakom! Tröjan skall skissas, skäras till, sys ihop och säljas. ALLA människor i den kedjan skall fan ha betalt för sin möda och svett, och 29:90 täcker inte den kostnaden (trots att kvaliteten är dålig), det förstår ju vem som helst. Köp hellre en ny tröja när du verkligen behöver den, och betala så mycket som den är värd. Förmodligen kommer den hålla dig varm längre än den där billiga som fransar upp sig i sömmarna efter första tvätten.
Öliv vs storstadsmetropol.
verkligheten
Just nu är på väg hem från en av mina absoluta favoritplatser på jorden. Har tillbringat helgen där, från fredag till i dag, söndag. Det känns rätt konstigt, att åka ifrån en plats man tycker om så otroligt mycket. Visst skall det bli skönt att komma hem också, absolut, men det är mest av praktiska skäl.
I Stockholm har jag min trygghet och mitt hem. Jobb, eget kylskåp, min säng, teve, skafferi, toalett, garderob osv. Livet känns mest ordnat där, just nu. Jag vet vad jag skall göra om dagarna, det är där jag tjänar mitt uppehälle. Vore jag inte i Sthlm skulle jag inte ha råd att åka till Gotland t.ex. Men själva staden i sig ger mig inte lika mycket. Jag har inte mitt hjärta där.
drömmen
Fantasin om en vardag på den där ön.. Ahh, det är hissnande! Att ha ett litet hus i eller strax utanför stan. Att kunna gå ut och bara -VIPS – var där! Ha naturen runt hörnet, inte människor i ansiktet så fort man går hemifrån, kunna se på långt håll utan att ens blick blockeras av en husvägg eller en reklampelare, kunna ta en promenad utan att bombarderas av reklambudskap och försäljare… Okej, nu drar jag mest exempel som ligger till Stockholms nackdel (dvs vad jag ogillar med den staden, inte vad jag gillar med Gotland), men det är väl ganska naturligt egentligen? Det är där jag tillbringat större delen av de senaste två åren i mitt liv, och jag har hunnit samla på mig ganska många intryck och saker som jag stör mig på vad det gäller att leva i en storstad.
skillnaden
Om jag skall försöka beskriva vad det är jag tycker så mycket om med Gotland; För det första är det ju naturen, rent geografiskt. Det är nära till havet och skogen. Det är en ö! Det finns mängder av för mig outforskade platser, ställen jag aldrig sett, natur jag aldrig upplevt. Gator jag inte kan namnet på, byhålor jag aldrig besökt, ruiner jag ännu inte har klättrat i. Berg jag inte bestigit, kalkbrott jag inte har badat i. Varje dag kan göras till ett äventyr!
För det andra är det lugnet. Faktumet att det faktiskt bara bor knappt 60 000 personer på hela ön. De flesta är koncentrerade i eller i anslutning till Visby, så där finns det ju socialt liv, om man så vill. Det finns affärer, bokhandlar, mysiga fik, högklassiga restauranger, biografer, bibliotek, högskola, parker, badhus, dansskola, gym, designbutiker som erbjuder såväl inredning som mode – allt jag kan tänkas behöva! Men samtidigt finns det andrum väldigt nära till hands. Utan större ansträngning eller tidsåtgång kan man ta sig ut från civilisationen, out in the wild.
Människor har inte bråttom heller. Saker och ting får ta den tid den tar, och oftast behandlas människor som just människor. Individer med hjärta och hjärna. Man saknar kanske en viss anonymitet, men bemöts å andra sidan på ett helt annat sätt än i en storstad – med vänlighet och intresse. Det känns inte som folk drivs av samma saker som de gör i Stockholm; dvs. karriär, tidsbrist eller status. Det handlar kanske på båda platserna att ha det så bra som möjligt, att skapa en trevlig tillvaro för sig själv och de man bryr sig om.
På båda ställena är man beroende av sin omgivning för att samhället skall fungera, men i Stockholm känns sambandet mer abstrakt på något sätt. Man känner sig kanske inte lika nära människorna runt omkring sig, just tack vare anonymiteten.Trots att vi faktiskt rent fysiskt är närmare varandra i Stockholm befinner vi oss mentalt längre ifrån. Kanske är det en skyddsmekanism, men folk verkar helst av allt vilja slippa ifrån insikten att det faktiskt finns andra människor runt omkring. De gör allt för att avskärma sig, inte ta in andras existens.
På Gotland är det närstan tvärt om. Folk dras till varandra, kan ibland te sig sjukligt nyfika på vad alla andra har för sig och vad alla andra gör. Men på något vis känns det ändå… bättre. Mer naturligt. Människan är trots allt ett flockdjur. en flock är inte bara en familj, mamma pappa och två barn, utan en flock är ett helt samhälle. För att flocken skall fungera måste alla medlemmar i den må bra, och det är varje individs ansvar att ta hand om varandra, så är det bara. Ingen teknologi i världen kan, eller borde, ändra på det.
att ändra sig
Hade jag fått läsa den här texten för tre, fyra år sedan och sedan fått berättat för mig att det var jag själv som skulle komma att skriva den i framtiden, hade jag inte trott det. Inte för fem öre. Jag hade skrattat åt det osannolika i att jag, färdig med grundskolan och allt som höll mig kvar på ön, skulle flytta till vad jag då ansåg var den ultimata platsen i Sverige, nämligen huvudstaden, bo där i nästan två år och sedan komma fram till att det var Gotland jag ville tillbaka till och bygga ett liv på. Att jag skulle skriva en text där jag pushar för Gotland och tar den i försvar gentemot allt vad storstaden innebär. Helt sjukt, ju! Hela min tonårstid har jag hyst ett intensivt hat till ön, ett hat som sedan jag flyttat därifrån mer och mer övergått till en slags bitterljuv känsla, en hatkärlek. Och nu sitter jag här, har lite ont i hjärtat över att behöva lämna den, ön alltså, och jag konstaterar att jag faktiskt älskar den här platsen.
Med allt vad den innebär utav skönhet, isolering och småstadsmentalitet.
I dag är det söndag. Fem timmar har jag spenderat på mitt jobb.
Jag och M, en tjej jag jobbar med, pratade om vår sociala situation i storstaden. Båda två kommer från början ifrån mindre orter och flyttade hit efter gymnasiet. Vi konstaterade båda två att det kan vara lite knepigt att få nya kompisar när man kommer till en ny stad utan att ha ett fett kontaktnät eller en skola att gå i.
Det är klart att man träffar folk, herregud, detta är ändå Sveriges huvudstad. Vi möter väl sisådär en tusen nya ansikten per dag, bara genom att göra några få ärenden på stan, åka tunnelbana, handla på Coop, whatever. Vi går och fikar, en massa folk där, går på bio, en massa folk där. Men de där Riktiga Vännerna, de som man träffar bara för att hänge, de som man kan ringa när som helst, de man kan prata om allt med, de växer nog inte på träd ändå. M konstaterade att det var först nu, efter tre år i staden, som hon kände att hon hade flera riktigt nära vänner här, ett socialt kontaktnät. Jag har bott här ungefär hälften så länge och kan verkligen inte säga det samma.
Jag vet inte riktigt hur jag skall bära mig åt, nämligen. Hur gör folk när man inte längre pluggar? Visst, jag tycker verkligen om många människor på mitt jobb, de är säker superhärliga personer. Men jag känner inte för att hänga med dem. Det blir liksom.. för mycket. Jag tror att jag är lite för rädd om min integritet. Jag vill inte bli för personlig med dem jag skall göra något så seriöst som att arbeta tillsammans med. Dessutom är de flesta 10-20 år äldre än jag är, och jag känner inte att vi har sådär extremt mycket gemensamt.
M tyckte att man mest träffade nya kompisar på fester och ute på krogen, genom bekanta man redan har. Själv tycker jag att det finns tusen roligare saker än att gå ut på krogen. I mina ögon är det en grymt överskattad mötesplats. Folk visar sig från sin sämsta sida. Man hör inte vad de säger, de är oftast fulla och lite otrevliga, inte riktigt socialt slipade liksom. De är inte ute efter Vänner För Livet, snarare ett hångel eller one-night-stand. Är du inte ett potentiellt ragg är du inte intressant i deras ögon. Jag tror inte att det är många personer som kommer riktigt till sin rätt i det tillståndet.
Man kanske borde gå omkring med lappar i fickan. ”Hej! Du ser intressant och trevlig ut! Vill du bli min kompis? Vi kanske kan ta en fika eller en promenad någon dag, filosofera kring livet? Jag heter Sanna, du hittar mig på Facebook. Hör gärna av dig! Ha det bra!” Dela ut till folk som verkar vettiga/roliga/smarta. Potentiella vänner liksom.
Förmodligen skulle ingen nappa, de skulle kanske tänka att ”den där personen är nog lite smått störd. Har nog inga vänner, det är nog något fel.” Skrynkla ihop lappen och kasta den i närmaste rännsten. För så gör man ju i storstaden.
Papperskorgar är för lantisar och turister.
Sparat under: filosofi, politik | Etiketter: övergångsriter, civilisation, initiationsriter, ursprungsbefolkningar
Många tycks tro att det samhälle vi har i dag överträffar allt. Att utvecklingen gått straight up från stenåldern och att vi nu befinner oss på en punkt där vi är som mest förfinade kulturellt, vetenskaplig, intellektuellt och socialt. Vi ser ner på andra samhällen som inte kommit lika långt, eller har medlidande med dem och gör vad vi kan för att hjälpa dessa att nå upp till vår standard.
Ta som exempel olika grupper som hamnat utanför civilisationen, som lever kvar i ett jägare-samlare-samhälle. Vi förfasas ofta över dessa ociviliserade individer, som lever enligt egna lagar och traditioner. Lagar och traditioner som vi betraktar som barbariska och primitiva.
Det slog mig i dag att vi är ta mig tusan inte så mycket bättre själva. Många stammar/ursprungsbefolkningar har som tradtion att gifta bort sina döttrar när de är könsmogna, eller tvingar dem att gå igenom olika ritualer för att markera att barndomen är slut och nu börjar vuxenlivet, sk initiationsriter. Detta tycker jag är hemskt, jag personligen har läst Illustrerad Vetenskap och blivit förskräckt. Stackars barn! Men vaffan, är det så mycket lättare att gå från barn till vuxen i Sverige? Nu talar jag så klart om rent sociala svårigheter, jag inser att det på många andra (materiella) sätt är lättare att växa upp i västvärlden mot i många u-länder där man har svårighter som AIDS och svält att tampas med.
I Sverige är vi sexuellt frigjorda. Detta är superduper (så långt detta påstående nu är sant), men det finns många problem man stöter på när man själv som barn/tonåring skall ge sig in på detta. Det är mycket press och grupptryck omkring en. Kompisarna tjatar om att man är okysst, att man inte vill ha analsex, att man är mesig. Detta började för mig när jag var 13-14 år, och jag tror inte att jag är unik. Jag fick min första pojkvän när jag var 14, och det kändes JÄTTESENT. Som att alla andra var före mig. Jag tror att många tonåringar i Sverige har sex första gången, inte för att de själva är så jäkla sugna, utan för att de är stressade eller pressade av sin omgivning.
Samma sak med första fyllan eller första tjyvrökningen. Hur många kan helt ärligt säga att det var gott eller ens kul första gången ni söp? Jag tycker fortfarande inte att det är varken gott eller kul, och jag är för tusan snart 21.
Så frågan är, hur olika är vi egentligen från våra vänner jägarna och samlarna? De har sina initieringsriter, vi har våra. Enda skillnaden är att vi som unga i Sverige blir bestraffade för våra försök att bli vuxna av andra vuxna. Vi är som fångade i en rävsax. Å ena sidan tjatar kompisarna som fan på oss att vi skall skynda skynda; knulla, supa järnet, göra revolt, bli vuxen och självständig. Å andra sidan står föräldrar och lärare och moraliserar och förkastar oss för vårt oansvariga och destruktiva beteende. Dubbel bestraffning. Hur man än gör, gör man fel.
Är det så civiliserat?
En annan övergångsrit vi har i Sverige som är jävligt ocivilicerad är nollning, men det behöver vi inte gå in mer på här. Just think about it; förnedring, äckel, fascistmetoder. Sjukt kulturellt förfinat, alltså.
Läs mer om övergångsriter på Wikipedia.
Barbariskt?
foto av Eric Lafforgue
Civiliserat?
foto av msson
Hola blogg!
Det är mkt nu, jobb och snor och så. Men ändå är allt så himla bra.
Sommaren har kommit till stockholm, ljusa kvällar, mysiga hemmet, kul jobb, bra flow. Osv. I dag efter jobbet visste jag inte riktigt vad jag skulle göra (slutade 1530 i stället för 1915 som i vanliga fall), cyklade helt spontant förbi rebeccas jobb och blev involverad i både salladsinhandling (till cafét) och flytt (av rebecca o peter, från en lägenhet på gotlandsgatan till en annan på skånegatan, vilket är lite lustigt eftersom båda bott på gotland, rebs är från skåne, osv). Det var kul!
En annan kul grej jag och rebecca diskuterade idag: könsord.
Såhär alltså, jag har sedan gymnasiet lagt mig till med en ful ovana. Om jag slår mig, tappar något eller har allmänt oflyt flyger fula ord ur min mun. Det mest brukade är ”kuken”. Har inte reflekterat över detta, vad det är jag säger egentligen. Det hade lika gärna kunnat vara ”fan” eller ”helvete”, men av någon anledning blir det just det manliga könet som får ta all min frustraton och vrede. Så kom jag på för några dagar sedan, att detta är nog inte riktigt okej. Om en kille i min närhet hade sagt ”fitta” på samma sätt hade jag blivit asförbannad. Tyckt att han var ett pucko.
Hur kommer detta sig?
Jo, förmodligen för att chanserna att jag skall kunna använda just ”fitta” (som jag tycker är ett bra ord) som namn för mitt eget kön, försvinner helt om folk runt om kring mig använder det som ett nedsättande ord, en svordom.
Säg att Någon betett sig jävligt illa, Någon Annan säger ”åh, Någon är en sån jävla fitta!!!”. Jag vill ju inte att Någon (som är ett svin med risigt beteende) skall ha någonting att göra/gemensamma egenskaper med mitt kön, eller att Någon Annan skall använda MITT kön som beteckning för Någons dålighet.
Hänger ni med? Min fitta = något bra (precis som alla andra kroppsdelar såklart) att vara fittig = något dåligt. Det går inte ihop. Det är inte okej.
Slutsats: jag måste sluta använda könsord som svordomar.
Alltså, jag kom precis på det absolut värsta jag vet;
Människor som hatar barn.
Som tycker att de är jobbiga, tar för mycket plats, skriker för högt, att de är äckliga, ouppfostrade, irriterande. Fy fan! Ni borde skämmas!
Det är ju vi, de vuxna som det är fel på. Som tycker att en människa som hörs OCH syns är jobbig bara för att den råkar vara två huvuden kortare än oss själva. Gå utanför dörren efter klockan sex en fredagkväll, vad möts vi av då? Fulla, raglande, högljudda, lekfulla människor – VUXNA, som tar hur mycket plats som helst. Tycker vi att de är irriterande? Klagar vi på det? Oftast inte, oftast är vi en i den mängden. Gå ut på stan en helt vanlig dag. Folk går och pratar högt i sina mobiltelefoner, diskuterar med varandra, tränger sig före i Pressbyrån-kön, skrattar högt, osv osv.
Detta är helt normalt mänskligt beteende. För ett barn är det helt normalt att leka, stoja och skratta. KAN DE FÅ GÖRA DET DÅ?
Alla har vi varit barn, och folk som är så främmande inför själva livet att de blir äcklade av människor under 10 år borde allihopa börja praktiskera i skolan/förskolan/nägon förlossningsavdelning.
Hallå, alla är vi inte karriärsklättrande 20+:are, en jävligt stor del av befolkningen är faktiskt barn och gamla också, kan vi acceptera det? I stället för att tycka att den enda individen som räknas är ung, vit, vuxen, välartad, välavlönad lydig konsument som BARA släpper loss efter minst 2 öl eller ett glas vin till maten.
Det är NI som är äckliga!
Jahapp, klämdag och ledighet, minsann!
Himlen ser jämngrå ut över Hagaparken och jag tar det chill här hemma ett tag innen det är dags att hoppa på cykeln och bege sig till stadsbiblioteket. Har klätt på mig och ätit frukost, men inte så mycket mer.
I går var det första maj och jag befann mig springandes bredvid SAC’s demonstrationståg. Ropen skallade: ”de rika, de rika, vi måste bli av med de rika!” ”spöa skiten ur eliten” och ”what solution? Revolution!”
Kändes konstigt, välbekant, nervkittlande och deprimerande, allt på samma gång. Att en gång ha varit en del av någonting och så plötsligt; ”vad är detta? vilka är ni? vad vill ni?”
Så lätt att hitta enkla lösningar på problem, ”ok, du är missnöjd med din situation – men det är de rikas fel, inte ditt!” Om vi bara spöar skiten ur de som har mer så kommer vi automatiskt att få det bättre, eller? Jag tror att om vi alla bara struntar i hur samhället ser ut idag, bygger vår egen dröm i allt vi gör, gör fantasin till verklighet med varje andetag, då kommer situationen verkligen att förändras. Om du tänker att du har alla möjligheter i världen så har du också det! Låt ingen annan bestämma vad du kan/får/klarar av att göra, gör det bara! Sluta vara rädda och prata med varandra i stället.
Missnöjd med din partner? Är sexet dåligt? Är det alltid du som diskar? Är ni taskiga mot varandra? Prata med honom eller henne! Kanske känner han eller hon likadant? Kanske är en förändring möjlig! Om inte, tänk efter om det är värt det, känns det kul att hänga fortfarande? Om inte – gör något annat! Gå ut och vidga dina vyer, träffa nya människor!
Jobbet suger? Ta ett snack med chefen! Är han ett ass som inte lyssnar? Säg upp dig, starta ditt eget företag, ensam eller med några kompisar! Det behöver inte vara så svårt, bara ni har en rolig idé. Eller sök en kurs i något du alltid velat lära dig mer om, eller något du aldrig hört talas om!
Inga pengar? Sluta köp en massa skit som du inte behöver. Kom på ett sätt att få en inkomst på, ta ett skitjobb ett litet tag och ge dig ut på en liftresa i världen, det behöver inte kosta så mycket.
Ingen kärlek? Testa att ge lite, jag lovar, det kommer tillbaka.
Där mina vänner, har ni en riktig revolution.
Ps: jag gjorde en portfolio igår, hör och häpna, kolla in den till vänster under ”sidor”.
För några dagar sedan såg jag något som gjorde mig så jäkla deppig, blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på det, jag fattar inte.
ZTV Presenterar med Hanna Fridén, den här gången handlande det om ideal i samhället, med anledning av Folkhälsoinstitutets rapport som nyligen släpptes. Ni har säkert redan koll på den, men ialla fall. man konstaterade däri att unga tjejer (mellan 15 – 25 har jag för mig) mår allt sämre psykiskt och är den enda gruppen i samhället som i större utsträckning lider av undervikt än av fetma. Jag är föga förvånad, de flesta tjejer jag känner lider av/har någon gång haft problem med depression och/eller ätstörningar. (Dessa två har ofta ett nära samband, undernäring gör en deprimerad, ochär man deprimerad är det svårt att äta, det blir en ond cirkel.)
Anyhow, i programmet visades ett inslag där Hanna gick på stan med en bild på en tjej i underkläder. Tjejen hade ett BMI på 20,1. Vägde typ 60 kg till sina 173 cm. Hanna visade folk hon mötte bilden och bad dem bestömma om tjejen skulle beskrivas som ”tjock” eller ”smal. ALLA sa tjock!!! Vissa var uppriktigt äcklade av bilden, sa att ”det ser inte trevligt ut när magen hänger över troskanten sådär”, medan vissa sa att tjejen var fin, men ”kurvig”, att det kanske inte var så hälsosamt att gå omkring med ”överflödiga kilon”.
ALLTSÅ HERREGUD!!!! Har man ett bmi på 20,1 har man INGA överflödiga kilon! Man är medicinskt så frisk man kan bli! Allt under (i viktväg alltså) är en HÄLSOFARA. Det är farligare att vara överviktig, och för att räknas som överviktig skulle tjejen i fråga vara tvungen att väga typ 10 kilo till!!!
Vi är alla så fruktansvärt störda. Hjärntvättade av massmedia, modeindustrin, rubb och stubb! För att anses vara ”smal” måste man i det här jävla landet vara underviktig!! Hur TRAGISKT är inte det? Jag blir så jävla jävla misspepp alltså.
I programmet medverkade en tjej som jobbar som modell. Hon ansåg att problemet bottnade i att så många designers är homosexuella, och att de tycker att magra pojkkroppar är det mest estetiskt tilltalande. Därför designar de kläder anpassade efter dessa kroppar, och modellerna måste vara anorektiskt smala för att kunna ha dessa kläder. Allt är alltså bögarnas fel. Eller? Jag håller väl inte riktigt med, det finns många straighta och kvinnliga designers också, som producerar kläder enligt samma snedvridna ideal. Men i alla fall. Något måste ju för fan GÖRAS. Skall man som tjej vara tvungen att ge upp ALLT; sin fertilitet, sin mentala hälsa, sitt lördagsgodis, sin fredagsöl, sin frihet och sitt välmående för att inte betraktas som ”kurvig”,motbjudande eller en person som bär omkring på överflödiga kilon??? Jag blir så jävla lack, när skall vi inse att det vackraste som finns är en människa som mår BRA, som trivs med sig själv och som är stark och självständig? Att en tjej som drar storlek 38 ÄR smal, inte KURVIG. Vad i helvete är problemet????
Att komma hem innebär alltid en omställning. Inte bara för att man vistas på annan ort, som vilken semester som helst då man åker någonstans som inte är vardag, rutiner och trygghet, utan för att man reser från ett hem till ett annat. Det blir inte bara en resa i rummet, utan även en resa i tiden. Man kommer tillbaka till något där man en gång har haft en annan vardag, andra rutiner och en annan trygghet. Man blir påmind om händelser, tankar och dofter som legat latenta någonstans i hjärnbalken, och en känsla av vilsenhet infinner sig ofta. När ens gamla jag möter det nya, liksom. Detta har tidigare varit en jobbig grej för mig, men jag märker att det håller på att förändras. Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu, känner mig tryggare i vem jag har varit och vem jag är nu. Känner inte längre att det är någonting hotfullt i den förändringsprocess man som människa ständigt befinner sig i.
För bara något år sedan hade jag oftare sådana tankar;
”Jag vill aldrig bli vuxen”
”Jag vill/kan aldrig bli en frisk, fungerande individ”
”Jag är rädd för att förändras”
osv. Först nu börjar jag förstå. Jag har alltid förändrats, varje dag har jag lärt mig något nytt, jag somnar aldrig som samma Sanna som somnade för 24 timmar sedan. Våra celler byts ständigt ut, en förnyelseprocess pågår ständigt i våra kroppar, därför är det så himla viktigt att inte försöka hejda den processen i våra sinnen. Låt tankarna förändras, bytas ut på samma sätt som håret på ditt huvud och naglarna på dina fingrar! Många människor är så fruktansvärt rädda för förändring. Byter en person fritidsintressen, ideal eller åsikter känner omgivningen sig direkt hotad. ”Om du byter ut alla dessa saker, vill du då byta ut mig också?” verkar de tänka. ”Du sa ju förut att…”, ”vi hade ju bestämt/planerat att…” Detta begränsar oss så himla mycket! Vi borde i stället värna om det flöde av ideer och impulser som hela tiden passerar genom våra hjärnor! Var inte rädd för det du tänker, det är inte konstant, du behöver inte definiera dig själv så jäkla hårt varenda minut, hela tiden!
Egentligen var detta inte alls vad jag skulle skriva om från början. Allt satte igång på apoteket i Visby när jag skulle inhandla näringsdrycker som jag glömt i Stockholm. I kassan satt en gammal klasskamrat från gymnasiet, och jag blev genast så himla stressad.
Ok, här står jag och försöker komma loss från samma skit jag satt i när vi gick i samma klass och där sitter du och jobbar och har ett liv, en karriär inom det så hett eftertraktade pharmaceftyrket, vad kul att vi är lika gamla!
Väl i bilen på väg hem berättar min bror om en annan klasskamrat, denne från högstadiet, som just köpt eget hus och jobbar som elektriker. Allt detta är så extremt långt borta från mig, som inte har en aning om var jag kommer bo om ett halvår, vad jag kommer att jobba med eller vad jag kommer vilja göra med mitt liv.
Men på samma gång; shit vad kul! Jag har allt roligt framför mig; alla utmaningar, alla åstadkommanden, alla överraskningar och alla äventyr! Jag har ingenting som begränsar eller håller mig fast där jag är nu, jag är ständigt i rörelse och jag förändras! Detta kommer bli alla tiders, hollytime!
Gnuggistatueringar 4life, aight? Kära lilla krumelur, låt mig aldrig bliva stur.
