Sitter i skolan och har precis gjort klart min första animation i Flash.
Motion-veckan började igår och hittills har allt gått i rasande fart.
Har inte släppt att helgen redan är slut, det har varit så himla mysigt att vara ledig, men det gick på tok för fort. Veckorna är så jäkla späckade nu, hinner knappt med något alls!
Trivs rätt bra med det, dock, finns inte så mycket tid kvar att fundera över vad man saknar eller skulle vilja göra i stället. Är så uppfylld av allt som händer runt omkring. No space for existentiell ångest, så att säga.
I går provade jag och Robin på ashtanga yoga! Första gången för mig, kände mig väldigt nybörjare men det var fullt av snälla instruktörer som gärna slet och drog i ens höfter, rätade ut ryggen, tryckte ner nacken osv. Mina ben började darra efter att jag stått i ”hunden” typ 10 minuter, mer otränad människa får man leta efter! Trodde inte att det skulle vara så jobbigt, eller att jag skulle bli så svettig, men det lilla rummet vi var i var superuppvärmt och tjockt av rökelse/nån sorts aroma-lavendel-olja så svetten rann bokstavligt talat! Härligt! Avslappning i typ 30 minuter, det sista vi gjorde, och då för första gången letade sig tankarna på skolan in i mitt huvud igen.
(DIY-Yoga, lånat av timsamoff)
Sedan blev det en sen tiobitarsvegetarisksushi och cykeln hem genom en mörk och fuktig Hagapark.
På plats i skolan igen, lyssnar på Elliot Smith och väntar på att vimeo skall börja fungera igen så jag kan få ladda upp mina fantastiska flash-kreationer. I dag blir det After Effects för hela slanten, hoppas jag fattar mer av det när dagen är slut!
Förhoppningsvis kommer min stora lillebror upp till stan i eftermiddag, då skall jag hjälpa honom att köpa jeans. Tjoho!
En riktigt fin dag på jobbet idag.
Blev övertid igår, eller, längre än jag räknat med i alla fall. Stänga butiken och sedan hem. Fastnade apatisk i soffan efter middagen – total magknip. Lyckades inte ta mig för någonting förutom att blogga och prata med mamma i telefon i någon timme.
Kände mig mest arg och upprörd och sviken och sårad och allt det där. Ensammast i världen – trodde jag.
Det roligaste var att slå på radion vid middagsbordet (för att känna mig lite mindre ensam) och få höra samma persons ljuva stämma ur högtalarna som jag arbetat tillsammans med under dagen. Vill hämed göra reklam för min fina kollega Beata:
Jag visste att flickan var begåvad, men just radiokarriären hade jag ingen aning om! En glad överraskning alltså.
I dag var en mycket trevlig arbetsdag faktiskt, trots att jag fortfarande hade ont i magen och var trött som en gnu. Började 0915 och jobbade till 1715 med bara 30 min rast. Tyckte jag var lite palligt. Dock hemskt mysigt ändå, delvis tack vare begåvade kollega nummer 2! Maja:
Haha. Gillar den tjejen skarpt.
När jag kom ut ur butiken möttes jag av en sådan tryckande värme att inga andra alterntiv fanns än att direkt när jag kommit hem med cykeln springa in och hämta badkläderna och gå ner till bryggan vid Brunnsviken. Dessvärre var bryggan upptagen av två jävligt biffiga smygnassar, som sedan blev typ tio. Skrek hemskheter åt varandra och var allmänt jobbiga, så efter en halvtimmes tålmodigt väntande gav jag upp och gick därifrån till brygga nummer två. Den var också upptagen med dessa badare verkade betydligt trevligare så jag trotsade blygheten och badade från samma brygga som dem.
Och herregud vad värt det var. Vattnet var jättevarmt med svalkande. Simmade länge under vattnet och lät det skölja bort alla tankar på jobb och stress och magont och tillkortakommanden och saknad. Kom upp som en ny människa. Gick hem och lagade en god morots/broccolisoppa med smak av apelsin, kanel och ingefära som avnjöts med radion som enda sällskap.
Nu på kvällskvisten när jag satt ute på trappan till trädgården och pratade i telefon kom helt plötsligt en räv fram! Jag upptäckte den inte förrän den var ca två meter ifrån mig. Jag pep till av häpnad och trodde den skulle fly på direkten, men den stod kvar, nosade, gick lite närmare och kollade in vad jag avr för en figur. Den var jättesmal och jag tror att den var hungrig, stackaren. Jag satt helt förstenad, vågade inte röra en fena för då trodde jag den skulle bli rädd och springa iväg. Tillslut promenerade min rävkompis bort, och jag andades ut. Har aldrig varit så nära en livs levande fri räv. Jag hoppas vi ses igen.
Öliv vs storstadsmetropol.
verkligheten
Just nu är på väg hem från en av mina absoluta favoritplatser på jorden. Har tillbringat helgen där, från fredag till i dag, söndag. Det känns rätt konstigt, att åka ifrån en plats man tycker om så otroligt mycket. Visst skall det bli skönt att komma hem också, absolut, men det är mest av praktiska skäl.
I Stockholm har jag min trygghet och mitt hem. Jobb, eget kylskåp, min säng, teve, skafferi, toalett, garderob osv. Livet känns mest ordnat där, just nu. Jag vet vad jag skall göra om dagarna, det är där jag tjänar mitt uppehälle. Vore jag inte i Sthlm skulle jag inte ha råd att åka till Gotland t.ex. Men själva staden i sig ger mig inte lika mycket. Jag har inte mitt hjärta där.
drömmen
Fantasin om en vardag på den där ön.. Ahh, det är hissnande! Att ha ett litet hus i eller strax utanför stan. Att kunna gå ut och bara -VIPS – var där! Ha naturen runt hörnet, inte människor i ansiktet så fort man går hemifrån, kunna se på långt håll utan att ens blick blockeras av en husvägg eller en reklampelare, kunna ta en promenad utan att bombarderas av reklambudskap och försäljare… Okej, nu drar jag mest exempel som ligger till Stockholms nackdel (dvs vad jag ogillar med den staden, inte vad jag gillar med Gotland), men det är väl ganska naturligt egentligen? Det är där jag tillbringat större delen av de senaste två åren i mitt liv, och jag har hunnit samla på mig ganska många intryck och saker som jag stör mig på vad det gäller att leva i en storstad.
skillnaden
Om jag skall försöka beskriva vad det är jag tycker så mycket om med Gotland; För det första är det ju naturen, rent geografiskt. Det är nära till havet och skogen. Det är en ö! Det finns mängder av för mig outforskade platser, ställen jag aldrig sett, natur jag aldrig upplevt. Gator jag inte kan namnet på, byhålor jag aldrig besökt, ruiner jag ännu inte har klättrat i. Berg jag inte bestigit, kalkbrott jag inte har badat i. Varje dag kan göras till ett äventyr!
För det andra är det lugnet. Faktumet att det faktiskt bara bor knappt 60 000 personer på hela ön. De flesta är koncentrerade i eller i anslutning till Visby, så där finns det ju socialt liv, om man så vill. Det finns affärer, bokhandlar, mysiga fik, högklassiga restauranger, biografer, bibliotek, högskola, parker, badhus, dansskola, gym, designbutiker som erbjuder såväl inredning som mode – allt jag kan tänkas behöva! Men samtidigt finns det andrum väldigt nära till hands. Utan större ansträngning eller tidsåtgång kan man ta sig ut från civilisationen, out in the wild.
Människor har inte bråttom heller. Saker och ting får ta den tid den tar, och oftast behandlas människor som just människor. Individer med hjärta och hjärna. Man saknar kanske en viss anonymitet, men bemöts å andra sidan på ett helt annat sätt än i en storstad – med vänlighet och intresse. Det känns inte som folk drivs av samma saker som de gör i Stockholm; dvs. karriär, tidsbrist eller status. Det handlar kanske på båda platserna att ha det så bra som möjligt, att skapa en trevlig tillvaro för sig själv och de man bryr sig om.
På båda ställena är man beroende av sin omgivning för att samhället skall fungera, men i Stockholm känns sambandet mer abstrakt på något sätt. Man känner sig kanske inte lika nära människorna runt omkring sig, just tack vare anonymiteten.Trots att vi faktiskt rent fysiskt är närmare varandra i Stockholm befinner vi oss mentalt längre ifrån. Kanske är det en skyddsmekanism, men folk verkar helst av allt vilja slippa ifrån insikten att det faktiskt finns andra människor runt omkring. De gör allt för att avskärma sig, inte ta in andras existens.
På Gotland är det närstan tvärt om. Folk dras till varandra, kan ibland te sig sjukligt nyfika på vad alla andra har för sig och vad alla andra gör. Men på något vis känns det ändå… bättre. Mer naturligt. Människan är trots allt ett flockdjur. en flock är inte bara en familj, mamma pappa och två barn, utan en flock är ett helt samhälle. För att flocken skall fungera måste alla medlemmar i den må bra, och det är varje individs ansvar att ta hand om varandra, så är det bara. Ingen teknologi i världen kan, eller borde, ändra på det.
att ändra sig
Hade jag fått läsa den här texten för tre, fyra år sedan och sedan fått berättat för mig att det var jag själv som skulle komma att skriva den i framtiden, hade jag inte trott det. Inte för fem öre. Jag hade skrattat åt det osannolika i att jag, färdig med grundskolan och allt som höll mig kvar på ön, skulle flytta till vad jag då ansåg var den ultimata platsen i Sverige, nämligen huvudstaden, bo där i nästan två år och sedan komma fram till att det var Gotland jag ville tillbaka till och bygga ett liv på. Att jag skulle skriva en text där jag pushar för Gotland och tar den i försvar gentemot allt vad storstaden innebär. Helt sjukt, ju! Hela min tonårstid har jag hyst ett intensivt hat till ön, ett hat som sedan jag flyttat därifrån mer och mer övergått till en slags bitterljuv känsla, en hatkärlek. Och nu sitter jag här, har lite ont i hjärtat över att behöva lämna den, ön alltså, och jag konstaterar att jag faktiskt älskar den här platsen.
Med allt vad den innebär utav skönhet, isolering och småstadsmentalitet.
I dag är det söndag. Fem timmar har jag spenderat på mitt jobb.
Jag och M, en tjej jag jobbar med, pratade om vår sociala situation i storstaden. Båda två kommer från början ifrån mindre orter och flyttade hit efter gymnasiet. Vi konstaterade båda två att det kan vara lite knepigt att få nya kompisar när man kommer till en ny stad utan att ha ett fett kontaktnät eller en skola att gå i.
Det är klart att man träffar folk, herregud, detta är ändå Sveriges huvudstad. Vi möter väl sisådär en tusen nya ansikten per dag, bara genom att göra några få ärenden på stan, åka tunnelbana, handla på Coop, whatever. Vi går och fikar, en massa folk där, går på bio, en massa folk där. Men de där Riktiga Vännerna, de som man träffar bara för att hänge, de som man kan ringa när som helst, de man kan prata om allt med, de växer nog inte på träd ändå. M konstaterade att det var först nu, efter tre år i staden, som hon kände att hon hade flera riktigt nära vänner här, ett socialt kontaktnät. Jag har bott här ungefär hälften så länge och kan verkligen inte säga det samma.
Jag vet inte riktigt hur jag skall bära mig åt, nämligen. Hur gör folk när man inte längre pluggar? Visst, jag tycker verkligen om många människor på mitt jobb, de är säker superhärliga personer. Men jag känner inte för att hänga med dem. Det blir liksom.. för mycket. Jag tror att jag är lite för rädd om min integritet. Jag vill inte bli för personlig med dem jag skall göra något så seriöst som att arbeta tillsammans med. Dessutom är de flesta 10-20 år äldre än jag är, och jag känner inte att vi har sådär extremt mycket gemensamt.
M tyckte att man mest träffade nya kompisar på fester och ute på krogen, genom bekanta man redan har. Själv tycker jag att det finns tusen roligare saker än att gå ut på krogen. I mina ögon är det en grymt överskattad mötesplats. Folk visar sig från sin sämsta sida. Man hör inte vad de säger, de är oftast fulla och lite otrevliga, inte riktigt socialt slipade liksom. De är inte ute efter Vänner För Livet, snarare ett hångel eller one-night-stand. Är du inte ett potentiellt ragg är du inte intressant i deras ögon. Jag tror inte att det är många personer som kommer riktigt till sin rätt i det tillståndet.
Man kanske borde gå omkring med lappar i fickan. ”Hej! Du ser intressant och trevlig ut! Vill du bli min kompis? Vi kanske kan ta en fika eller en promenad någon dag, filosofera kring livet? Jag heter Sanna, du hittar mig på Facebook. Hör gärna av dig! Ha det bra!” Dela ut till folk som verkar vettiga/roliga/smarta. Potentiella vänner liksom.
Förmodligen skulle ingen nappa, de skulle kanske tänka att ”den där personen är nog lite smått störd. Har nog inga vänner, det är nog något fel.” Skrynkla ihop lappen och kasta den i närmaste rännsten. För så gör man ju i storstaden.
Papperskorgar är för lantisar och turister.
Sparat under: Hyper Island, hälsa, konsumtion, musiktips, sannas vardag | Etiketter: climate issue, dinosaur jr, icebears, laptop
Lager-personen, det har varit jag hela dagen.
Stånkat och stönat med typ tusen nya pallar med varor som skall packas upp, ställas på rätt plats osv. Dessutom allt emballage som skall tas hand om; sorteras (kartong för sig, plast/frigolit/papper för sig osv), skäras sönder (kartongerna) och stoppas i enorma sopkärl som i sin tur skall köras ner i källaren. Lagerjobb är banne mig ingen barnlek.
Men det är ganska skönt också, att slippa vara trevlig och alert gentemot kunderna hela tiden, bara kunna gå omkring i sin egen värld och lyssna på radio.
Är tusenpepp på skolan och jättejätteglad för alla snälla ord, gratulationer och lyckönskningar - Tack!!
Skall nu kolla på ny dator, har en bestämd känsla av att min gamla Acer Travelmate – som knappt klarar att köra Gimp och Inkscape på samma gång – kommer att hålla måttet under min 90 veckor på Hyper.. Samtidigt dags att förbereda sig för livet som fattig student!
Robin berättade idag att isbjörnarna håller på att svälta ihjäl på Arktis. Isbjörnar äter nämligen sälar, som i sin tur lever på krill, en sorts fisk som håller på att utrotas pga den ändrade temperaturen i ishavet. Dessutom är isen nästan helt borta nu. Han kom med det blygsamma förslaget att vi kanske skall sluta köpa frukt. Det är nämligen den största miljöboven i våran vardag, eftersom vi cyklar till jobbet, käkar vegetarisk mat osv. Förslaget möttes av bestörtning från min sida;
”VAD?! INGEN FRUKT?!” Ifrågasatte om ett liv utan frukt verkligen var värt att leva. Fick ångest.
Sen kom jag på den perfekta kompromissen. Den har två faser.
Fas 1: Bara köpa frukt från Europa.
Fas 2: Flytta till ett land som producerar så stor del som möjligt av de produkter/livsmedel som jag vill ha.. Kan inte frukten komma till mig får väl jag komma till frukten, helt enkelt. Holland är en stark kandidat; de odlar typ alla sorters frukt och grönsaker. De är väldigt liberala. De är duktiga på design. Det är nära till Spanien (den mesta frukten som inte odlas i Holland odlas i där). Dessutom verkar Amsterdam jäkligt nice. Enda minuset är att stan ligger under vatten-nivån. Känns ju varken jättetryggt eller särskilt hållbart. Vilket dilemma! Hoppas de kommer på en bra lösning på problemet inom de kommande två åren.
Har för övrigt mest lyssnat på den här mannens ljuva stämma i dag:
J Mascis, bästa snubben nu alltså!
En viktig grej också; på bilden från igår luktar jag på vad jag kallade för ”ett lustigt sorts blom-träd” som jag och robin hittade på vår promenad. Idag fick jag en kommentar från min kusin Fanny, som vet betydligt mer om flora och botanik än jag själv; uppenbarligen är ”blom-trädet” i själva verket en jättebjörnloka, supergiftig med frätande växtsaft. Får man den i sig kan man dö. Alltså extremt farligt att lukta på.
Så: Don’t try this at home, kids!
Skall försöka tänka på det nästa gång jag får lust att hångla med främmande arter. Lustigt att jag, helylletjejen no. 1 på senaste tiden har
- konstaterat efter att ha synat min sökordsstatistik på wordpress att jag har en riktigt könsordsspäckad blogg och
- idkar intimt umgänge med giftiga substanser i naturen.
Vad kommer härnäst? Oskyddat sex? Alkoholreklam? Hujedamig, jag borde kanske skriva ett inlägg om det goda alkoholfria rosévinet jag och Robin kalasade på tidigare i veckan under vår after-work-picknick? Eller glädjen i att sticka sin egen tröja? Eller hur kul jag tycker det är med korsord? Eller hur underskattade mysiga hemmakvällar i soffan är?
Skall börja jobba på mitt rykte snart.
bilder från helyllepicknicken.
Alkoholfri rosé, tofu, vindruvor, brieost, keso, grönsaker, kex, baguette. Inget gift!
Jag vet varken ut eller in.
Nu har jag testat och testat, olika metoder, olika levnadsmönster. Gjort upp strategier och tankesätt. Lyssnat på vad andra sagt till mig, försökt följa råd, göra som jag blivit tillsagd.
I längden har ingenting kännts bra. Förr eller senare kraschar allt och jag hittar mig själv på samma ställe. Fast i mitten, missnöjd, ledsen och ensam.
Jag försöker tänka efter när jag senast var lycklig. Alltså, jag är ju lycklig nu också, men det går så himla mycket upp och ner. Jag tror att det var 2006. Ett jobbigt och turbulent år, men tumultet som var var inte i mitt huvud på samma sätt som nu. Nu är livet strukturerat och härligt men i mitt huvud: KAOS. Jag tror att det kan vara för att jag förösker göra alla nöjda. Har inte lyssnat på mig själv och på vad JAG vill på väldigt länge nu. Mina handlingar blir bara efter vad DE säger – antingen gör jag precis som jag blir tillsagd eller så vägrar jag likt en trotsig 6-åring. Men om jag försöker låtsas som om de inte finns, om den enda människan som har rätt att bestämma över mig är jag själv, Sanna, vad skulle hända då? Jag vet inte, har aldrig gett henne en ärlig chans. Alltid någon annan som jag låtit lägga sig i, som jag har lagt över allt ansvar på.
Kanske är det dags nu? Kanske är det min tur att ta över spakarna, styra lite, se var jag hamnar?
Jag har ju trots allt börjat lite smått; sökt en utbildning som inte är 100 procent förståndig, vågat satsa på vad jag tycker är (och egentligen alltid tyckt har varit) ROLIGT, t.ex. Oavsett vad som händer med den saken, om jag komer in eller ej, så har det varit väldigt kul att försöka. Jag har lärt mig mycket om mig själv och jag vet att jag kommer kunna göra om samma sak igen. DET om något har varit extremt stärkande, det första på länge som kännts riktigt sant.
Jag är inte tillräckligt stark. Jag klarar inte det här. Det är inte värt det. JAG är inte värd det. Jag visste att det skulle kännas så här tillslut.
Panikkänslan och ångesten över gamla kläder, foton, minnen. Att allt jag trodde då var fel, att jag inte hade förstånd att ta till vara på det jag hade innen det var försent. Mixa med äckel, skam och rädsla. Händerna darrar, jag vrider och vänder ut och in på mig själv men det räcker inte. Hur kan det vara såhär? Hur kan jag känna mig stark och oövervinnelig en dag och kravla på botten nästa?
Jag hamnar vid det där vägskälet igen. Stannar. Funderar över om jag skall vända tillbaka samma väg igen eller bara köra på. Fortsätta. Ignorera demonerna och hjärnspökena. Jag orkar inte gråta över sånt här mer. Det måste få ett slut.
Snälla få det att sluta.
Och jag vet att den enda som kan rädda mig är jag själv. Det känns ju jävligt tryggt.
För några dagar sedan såg jag något som gjorde mig så jäkla deppig, blir fortfarande gråtfärdig när jag tänker på det, jag fattar inte.
ZTV Presenterar med Hanna Fridén, den här gången handlande det om ideal i samhället, med anledning av Folkhälsoinstitutets rapport som nyligen släpptes. Ni har säkert redan koll på den, men ialla fall. man konstaterade däri att unga tjejer (mellan 15 – 25 har jag för mig) mår allt sämre psykiskt och är den enda gruppen i samhället som i större utsträckning lider av undervikt än av fetma. Jag är föga förvånad, de flesta tjejer jag känner lider av/har någon gång haft problem med depression och/eller ätstörningar. (Dessa två har ofta ett nära samband, undernäring gör en deprimerad, ochär man deprimerad är det svårt att äta, det blir en ond cirkel.)
Anyhow, i programmet visades ett inslag där Hanna gick på stan med en bild på en tjej i underkläder. Tjejen hade ett BMI på 20,1. Vägde typ 60 kg till sina 173 cm. Hanna visade folk hon mötte bilden och bad dem bestömma om tjejen skulle beskrivas som ”tjock” eller ”smal. ALLA sa tjock!!! Vissa var uppriktigt äcklade av bilden, sa att ”det ser inte trevligt ut när magen hänger över troskanten sådär”, medan vissa sa att tjejen var fin, men ”kurvig”, att det kanske inte var så hälsosamt att gå omkring med ”överflödiga kilon”.
ALLTSÅ HERREGUD!!!! Har man ett bmi på 20,1 har man INGA överflödiga kilon! Man är medicinskt så frisk man kan bli! Allt under (i viktväg alltså) är en HÄLSOFARA. Det är farligare att vara överviktig, och för att räknas som överviktig skulle tjejen i fråga vara tvungen att väga typ 10 kilo till!!!
Vi är alla så fruktansvärt störda. Hjärntvättade av massmedia, modeindustrin, rubb och stubb! För att anses vara ”smal” måste man i det här jävla landet vara underviktig!! Hur TRAGISKT är inte det? Jag blir så jävla jävla misspepp alltså.
I programmet medverkade en tjej som jobbar som modell. Hon ansåg att problemet bottnade i att så många designers är homosexuella, och att de tycker att magra pojkkroppar är det mest estetiskt tilltalande. Därför designar de kläder anpassade efter dessa kroppar, och modellerna måste vara anorektiskt smala för att kunna ha dessa kläder. Allt är alltså bögarnas fel. Eller? Jag håller väl inte riktigt med, det finns många straighta och kvinnliga designers också, som producerar kläder enligt samma snedvridna ideal. Men i alla fall. Något måste ju för fan GÖRAS. Skall man som tjej vara tvungen att ge upp ALLT; sin fertilitet, sin mentala hälsa, sitt lördagsgodis, sin fredagsöl, sin frihet och sitt välmående för att inte betraktas som ”kurvig”,motbjudande eller en person som bär omkring på överflödiga kilon??? Jag blir så jävla lack, när skall vi inse att det vackraste som finns är en människa som mår BRA, som trivs med sig själv och som är stark och självständig? Att en tjej som drar storlek 38 ÄR smal, inte KURVIG. Vad i helvete är problemet????
Sparat under: film, helgpepp, hälsa, sannas vardag | Etiketter: sy, vårväder
WordPress har förändrats under min bortavaro. Kul! Måste bara bekanta mig med den nya designen, få den att jobba för mig. Sen så.
Well, it’s been a while och saker och ting har förändrats (som vanligt). En ny vardag börjar utkristalliseras, det är kul! Helgen tillbringades i Hagahuset, jag och Robin välkomnade våren i fredagskväll, efter varsin hård dag på jobbet, med pizza vid Rådhusets strand. Tänkte att vi skulle kunna titta på solnedgången men vi valde tydligen fel sida. Fint var det i alla fall, måste tillägga att det till stor del var den entusiastiska/tillmötesgående pizzabagarens förtjänst att det blev havet i stället för restaurangvägg som utsikt.
”Skall ni äta här?”
”Öhm, njaa..”
”Jag kan skicka med bestick, servetter, pizzasallad! Ni cyklar? Ta en påse också! Skall jag slice:a pizzorna också?”
”Ok! Tack!”
Han ver verkligen jättepeppad. Kanske skönt att slippa torka bord och så iofs. Men ändå. Han var hemskt hjälpsam.
På lördagen var det strålande sol ute, därför tillbringades större delen av dagen i parken. Marken var alldeles varm och vi tog årets första glass i trädgården. Jag sydde klart en experimenttröja och påbörjade en axelremsväska (som nu nästan är fullbordad)! Skitkul att sy, jag börjar känna mig som en stammis på Ohlssons Tyger vid Sveavägen nu, fyndade trikåstuvar där senast, jättefina och superbilliga! Så himla skönt att skapa något med händerna. Visst, jag är sjukt slarvig, orkar inte rita upp mönster, zick-zacka noggrannt osv, men det är liksom inte resultatet så mycket som skapandeprocessen som är rolig. Börjar lära mig att bemästra min symaskin nu, vi är nästan som buddies. Sabbade min första symaskinsnål i morse och har tagit slut på all svart sytråd, ser det som tecken på att jag börjar komma någon vart.
Annars rullar det på, har sett massa bra film (Sin City, Starwars episode I, Vanilla Sky, Magnolia), förmodligen fixat sommarjobb, varvat Guitar Hero på svårighetsgrad Medium, har slutat använda vinterjacka men har fortfarande ont i magen. Så fort jag har ätit sväller magen upp till tio ggr sin ursprungliga storlek, måste alltid knäppa upp byxorna, lägga mig på golvet och kvida. Går ju inte riktigt när man jobbar, på dagis är det bara att bita ihop och hålla andan. Men hemma, oj oj, mina sambos får stå ut med mycket.
Har dock en plan, skall testa att utesluta svårsmälta saker för magen; äta lättkokta morötter i stället för råa, byta ut sojamjölken mot vanlig mjölk osv. Vi får se om det funkar. Hoppas bara att jag inte är allergisk mot något eller så, det verkar så himla jobbigt.Har hela mitt liv tålt allt förutom färsk ananas, vill gärna keep it that way.
Nu skall jag försöka fixa min trasiga mandometer.
Pusshej.
Avslutar med en Gotlandsbild, från i påskas när det snöade varje dag.
