I dag träffade jag Hilda för sista gången på två månader, minst. Saknar henne redan, fast hon är kvar i Sverige fortfarande. Lycka till, älskade vännen!
Själv är jag drabbad av vårtröttheten. Fattar inte grejen; det är ju sol och varmt ochman skall ha en massa extra energi, men själv känner jag mig bara helt utmattad. Orkar ingenting, vill bara sova mest hela dagarna. Men det går ju inte, så jag jobbar i stället. I dag har jag dock även hunnit bränna mig på näsan i aprilsolen, köpt ansiktstvål, blivit Rickrollad, spelat ”I’m in the band” på Guitar Heroes, ätit middag på Chutney, träffat Rebecca och diskuterat animerat våld för barn med Världens Bästa Robin.
Livet är härligt, alltså.
Phew, snart är veckan slut. Den ahr varit slitig – på flera sätt. Jag ställdes på onsdagen inför ett ultimatum, och har sedan dess slitit som ett djur. Ätit praktiskt taget hela tiden; en gigantisk falafeltallrik här (ALLT skall med!), massa pizzabitar där, köttbullar, makaroner, frukt i tusental, smoothies, yoghurt, nötter… you name it! Min mage har keffat ur totalt och i går satt jag dubbelvikt på toaletten och skrek för det gjorde så ont att jag trodde jag skulle dö. Kunde inte sova på hela natten för att magen dundrade och jag var tvungen att gå upp och crap:a två gånger (fatta: jag gör nr 2 typ två gånger i veckan i vanliga fall, det var HELT sjukt!!). Samma sak i dag, all mat bara rinner rakt igenom mig. Men det känns ändå bra, jag börjar se det lustiga i situationen nu. Tidigare var varje måltid en pina, nu letar jag chanser att äta hela tiden. Ju kalorisaftigare desto bättre. Nu skall jag banne mig upp i vikt! Blev sjukt peppad av denna tjejen. Min idol nu (ännu) mera! Jag skall också börja shotta olja, det lär ju göra susen.
I morgon är det jobb och nu har jag slitit hela kvällen med att uppdatera Deli Food- och Zelda-sidan. Hoppas det uppskattas, och att Johanna inte tar det allt för allvarligt att jag snott hennes bloggdesign 
Nu skall jag lösa korsord och sakna den här killen, som åkte till Gotland i kväll.
Nu har det vänt. Eller, jag har tagit mig förbi ett hinder. En ny tid börjar nu!
Bästa medicinen är PERSPEKTIV. Se saken ur en annan synvinkel, tvingas förklara för sig själv och någon annan hur det funkar. Och nu fattar jag vad som gäller! Det gäller inte OM utan NÄR jag kommer bli klar med detta. And that’s a fact!
Emma är och förblir bland de klokaste människorna jag vet och jag är evigt tacksam för att jag får kasta mina idéer mot ett så fenomenalt bollplank. Att du orkar och att du försöker förstå och verkligen har den stora bilden, det ärALLT. Tack tack tack.
En annan rolig grej som pågår just nu är utmaningen på Robins blogg, kolla in den och kom på en utmaning åt dig själv! Det är en bit paj – du bara kommer på något som känns konstruktivt och lagom svårt, testar i 30 dagar och ser vad som händer. Min utmaning är hemlig än så länge, men jag önskar mig och dig lycka till. 
I dag saknar jag Johanna så det gör ont i hela kroppen.
Jag undrar också varför saker händer, varför det skiter sig och känns som pissig november fast det snart är vår och borde vara påväg till varmare breddgrader och skratt och leka tillsammans. Faktum är att alla saknar dig här, Ella började nästan gråta i går kväll när de kom hem och du inte var här.
Agnes försökte trösta: ”Men Sanna och Robin är ju hemma!”
”Men jag vill inte va med dom.”
Och det är ju inte så konstigt, hur skulle någon kunna överträffa en lekkamrat som du? Min taktik för att klara saknaden är att ha din grönrandiga kofta i alla fall, det känns lite bättre då. Så tack för det.
Allting kommer att bli bra igen, I promise you hun.
Jag är rädd.Darrar för ingenting, allt är som vanligt fast tusen ggr svårare. Vill bara känna mig trygg och veta att jag har kontrollen. Men då de senaste veckorna handlat om just det: att återta kontrollen över det som är mitt, och samtidigt resulterat i en ofattbar otrygghet, en känsla av att allt rämnar flera gånger om dagen så känns det som komma skall mer eller mindre som sista utvägen.
Kommer inte ihåg någonting som hänt de närmaste dagarna, förutom Dig. Det vi gör tillsammans känns så värt, varje gång. Jag älskar samtalen och samförståndet och att vi pratar samma språk, du och jag. Det är guldkornen och jag tror att det är detta jag kommer minnas när jag tänker tillbaka på vintern 2008. Kärleken och hur den ruskade om mig mer än någonting någonsin har ruskat om mig. Allt annat är prio två, liksom.
Försöker fokusera framåt i övrigt: spara pengar och komma iväg på roliga saker under tiden. Om inte så lång tid är det ju just det som händer, tjoho!
Heja, en bild från vårt rum.
Smiths-affischen är på plats samt mina egna foton. Mysigt och bra, tycker jag.
Jag har magknip och har jobbat i dag. Lite småtjurigt humör, men annars bra. Solen sken och barnen var glada (det brukar de vara på måndagar, faktiskt!) och när jag slutade kom Hilda och mötte mig på Stadsmissionen. Vi promenixade till henne och drack thé på kungsholmen samt peppade inför alla hjärtans dag-matlaget på torsdag. Mysigt mysigt. Hookade med Robin vid Rådmansgatan och gick hem emd cykeln i släptåg. Jag älskar kvällspromenaderna tillsammans, så skönt att veta att man har en massa tid tills man är hemma och att det inte alls är bråttom. Ren njutning, alltså. Pratade med min mamma, och Astri. Jeez, jag saknar båda två!
Kom på igår att det bara är två veckor (lite mindre) kvar tills jag och Jehanna åker till Barca! Så hiiiimla skönt skall det bli! Hurra hurra hurra! Sol och slappa och ledighet. Yum!
I morgon: tisdag, jobb och spaning efter 6 årspresent till världens sötaste Almakusin.
Nu: vetekudde och kurera magontet, pronto!
Hola.
Jag kämpar på med blogg-layouten, det går väl sisådär. Ingenting känns riktigt rätt liksom. Längtar efter att komma hem till min egen dator så jag kan trixa och fixa som jag vill. I dag har jag ridit länge, chillat med mami osv. Tom hunnit bråka lite med min bror, det händer inte så ofta!
I morgon hem till Estockholmo, men först en kväll i Visby! Det blir grejer det!
Och förresten: jag älskar solen, fick sån vårfeeling idag, det var helt galet.
Nu är jag FRAMME. Ledig ledig ledig, gotland och lite förkyld.
Allt är bra, förutom saknaden, som kom lika otippad som stark i bilen påväg hem. Borde ju inte vara så, jag borde vara mätt och belåten. Men icke! Att ta en tupplur och andas ut efter tåg/båtresa (som inkluderade många möten med gamla bekanta, kortspel och elliot smith) var välgörande med såhär i efterhand känner jag mig lite lurad. Det var ju en massa saker som vi kanske pratade om i drömmen men som jag ändå liksom.. missat. Hoppas vi ses snart igen iaf.
Annars har kvällen varit hemskt mysig, när jag pratade med mamma tidigare på dagen lät hon så anti och grinig/trött att all min julpepp förbyttes i fasa: hur skall jag orka en hel vecka med den här människan och hennes risiga inställning? Men farhågorna var obefogade, en sista komplettering av julhandeln (choklad till johannes, naturgodis till mig och hovmästarsås + ost till mamma) och så hopp in i bilen, hemma, äta mat och bara prata och skratta tillsammans, mamma och jag. Ibland tycker jag om henne så mycket att hjärtat svämmar över. När hon har självdistans (och jag också) när vi kan skratta åt oss själva och vara ärliga och glada, då blir jag lycklig av tanken på att vara hennes dotter, då känns det bra att vi är lika till 50 % (dna-mässigt) om inte mer.
Älskar såklart pappa + alla ni andra också, glöm inte det! Jag har redan fått fina fina julklappar som jag öppnat (lilljul hos pappa igår) men ni får inte veta vad jag fått föränn på julafton, så blir det någon ordning i alla fall. Tack iaf till Johanna, jag öppnade ditt paket i morse (när jag insåg att jag inte skulle få plats med paketet i packningen) och herregud, vad vi skrattade! Bästa presenten ever, den slog tillochmed barba-pappan jag fick i somras! DU är bäst och jag saknar dig galet mkt redan.
Nej, bäst att sluta innan bloggen slemmar över av kärlek och sentimentalitet, men så är det. Julen är här och Sanna är kär.
PizOut
Måste inleda med en ursäkt för mitt tråkiga och oinspirerade blogginlägg igår, jag var tom på ideer och visste inte vad jag skulle skriva.
I dag känns allting lite konstigt, allt är bara jobb jobb jobb. Jobbet är det första jag tänker på när jag vaknar (”när skall jag vara där? vad skall jag ha på mig?”) och det sista som flyger igenom huvudet när jag somnar på kvällen (då går det lite mer automatiskt, det är mer bilder, fantasier och repriser än morgonens farhågor). Men det är okej, jag tror att det är bra för min working spirit. Jag trivs faktiskt hemskt bra just nu, kom på först igår att NU känner jag att jag behärskar mitt jobb till fullo. Det finns inga arbetsuppgifter jag inte klarar, inga frågor som jag inte kan ge svar på. Det är skönt! Gör att jag känner mig mer behövd/användbar. Sen är det klart att ett serviceyrke alltid är ett serviceyrke och man blir jävligt ihålig/sliten av att hela tiden bara svälja elaka kommentarer och le le le och fråga ”var det bra så?”, ”tack så mycket” och ”trevlig helg!” trots att allt man får tilbaka är en konstig blick och en tillsnörpt mun.
Tröttheten efter jobb är så himla speciell, man kan känna sig full av energi och längtan efter att göra en massa saker men kroppen vägrar, går in i viloläge och däckar utan att hjärnan är beredd. Kroppen får liksom all stimuli under dagen, man går, står och rör på sig hela tiden, medan hjärnan går på lågvarv, tankarna begränsas något fruktansvärt. Lite trist.
Igår fikade jag med Emma, det var supermysigt, jag fick en hemlis och tusen filmtips. Tack tack!
Har inte konsumerat nu på över en månad (och då menar jag inte mat och cigaretter utan kläder, smink, skivor, tidningar, prylar etc.) och det är så himla SKÖNT. Är nästan rädd för att få lön nästa vecka för jag vet att min hjärna kommer kortslutas av alla möjligheter som öppnar sig. När man faktiskt inte KAN köpa något sållar liskom sinnet bort all reklam och alla produkter som man inte har råd med och fokuserar på annat (känslor, drömmar osv) men så fort jag har pengar att spendera blir jag besatt och kommer på saker hela tiden som jag ”behöver”, som mitt liv skulle bli så himla mycket bättre av. Stört!
Nej, det blir till att fokusera på framtida resor + någon julklapp i stället.
Jag tänker på dig, hela tiden, förresten. Allt jag gör finns du med i, och jag vet att det låter som en jävla klyscha, men jag är med dig, hela vägen. Ibland blir jag rädd för mig själv, blir som bländad när de fyra gröna möts. Jag gör saker som jag inte brukade göra, tänker tankar som jag aldrig tänkte då. Tack för det, allt är kul och nytt och spännande. Som att vara fem år igen och se världen med nya ögon.
