Sannalicious

Alltså, jag är svinsur.

Helt irrationellt, oförklarligt svinförbannad. Känner ilskan koka och bubbla i kroppen på mig. Vill helst bara slå vilt omkring mig, förstöra något.

Stört. Har inte varit så här arg på jättelänge! Känns nästan förlösande. Tur att jag är ensam hemma annars hade någon fått en utskällning eller en smäll på käften.

Och det bästa av allt är att jag verkligen inte har någon anledning till raseriet. Förutom att min cykel fuckade så inihelvete med mig i dag och att min dator är dum, men annars så.. allt bra.

Jag vetifasen vad som händer med mig.

Hoppas på PMS. Hoppas hoppas.

Jag och Robin har under ett par veckor genomfört konsument-tester på hög nivå. Målet var att komma fram till den ultimata apelsinjuicen. Nu när man snart nått den mogna åldern av 21 år känns det ganska naturligt att sluta välja efter prislapp och i stället gå på smak, nämligen. Självklart skall ju dessa två helst stå i proportion till varandra, men billigast är inte alltid bäst!

koncentrat, coop xtra - smakar typ ingenting, vatten med en besk bismak av apelsin/citrus.

god morgon apelsin - enligt mig den mest prisvärda juicen, lagom sötma/friskhet, gott med fruktkött, fin orange färg.

bravo apelsin - Rakt igenom värdelös, ingen fruktkött, mesig, vattning apelsinsmak. Framställd från koncentrat.

brämhult, nypressade apelsiner - Smakar som att äta färska apelsiner! Fantastiskt fyllig smak, kan bli lite mycket om man är van att dricka ett normalstort glas. Detta känns mer som något man shottar. Otroligt orange, mycket fruktkött. Svindyr (29 kr/l)

tropicana – kanske lite sötaste laget. Ljusgul till färgen, god apelsinsmak. En riktig lyx-juice. Ganska dyr, men inte lika extrem som Brämhult.

Jag vet inte vad det är med ensamhet som besvärar mig så.

Jag är bara dålig på det, helt enkelt.

Okej, det är en sak när det ÄR en massa folk omkring och man bara vill komma loss, vara ifred. En helt annan när huset är tomt och man är helt ensammast i världen vare sig man vill eller inte.

Gotland var bäst, även om jag inte hann med allt jag ville. Badade dock två gånger och hann vara med Zelda en del. Träffa folk och socialisera, vilket jag saknat något otroligt.

Dagen i dag har funkat bra men ändå inte. Jag blir knäpp när jag måste klara mig själv helt enkelt. Saknar Robin och Zelda, tycker synd om mig, buhu.

För 10 år sedan:

Var jag 10 år, skulle fylla 11. En dag kom mamma och pappa och hämtade mig och min lillebror i skolan (jag gick i fjärde och han i andra klass). Det hade typ aldrig hänt förut, vi brukade alltid åka buss hem. Vi blev väl lite ställda, men glatt överraskade. Det hände inte ofta att hela familjen var ute och åkte bil tillsammans sådär en eftermiddag. Så berättade pappa från framsätet, tittandes i backspegeln på mig och min bror, att han skulle flytta. Att han och mamma skulle skilja sig. Helt plötsligt märkte jag att mamma hade varit tyst hela bilresan. Pappa körde till ett hus ganska nära skolan och stannade, ville visa. Sa att det förmodligen avr här ha skulle bo, han skulle köpa det huset. Ochd et var väl kul? Det var nära till mamma och till skolan, och det skulle finnas teve och en massa kul att göra. Jag fattade ingenting. Det kändes som en dröm. När vi kom hem satte sig mamma vid köksbordet och grät. Jag stod handfallen. Hela världen rasade ihop.

För 5 år sedan:

Var det sommaren 2003 och jag skulle börja på gymnasiet. Jag var nog ganska vilsen och nervös. Visste inte vem jag var eller vem jag skulle hänga med i skolan, hade valt program och skola helt oberoende utav vad mina kompisar valt, så jag visste att jag inte skulle hamna i samma klass som någon jag kände. Jag lärde känna Astri och flyttade ihop med Rebecca. Vi bodde i en källare på Follingbo väg, var veganer och lagade linser och ris kokta tillsammans med grönsaksbuljong som vi åt med massa ketchup och örtsalt. Efter några månader flyttade vi ihop med Julia på Bergmansgatan. Jag var 16 och blev tillsammans med Patrik, hade fester hemma i lägenheten som blev ett kollektiv efetersom alla som inte hade någonstans att bo bodde hos oss. Hade inga pengar till mat och åt bara på helgerna när jag var hemma hos mamma. Lyssnade på Beatles, Bob Hund och Belle & Sebastian.

För 4 år sedan:

Blev det sommar igen. Jobbade på Folkeryds och spydde för första gången avsiktligt efter att ha blivit tvingad att provsmaka en icke-vegansk vaniljkräm av min bagerichef. Bodde ute i Burgsvik och kände mig ensammast i världen. Åkte till Hultsfred och Emmaboda med Astri och gånget, Emmaboda var roligare på alla sätt, jag var fullare då och såg en värld jag aldrig sett förut. Indie-pop och Shout out Louds var så jäkla hett. Spydde en del under sommaren och gick ner en del i vikt. Under hösten blev allting värre, jag och Rebecca flyttade till Stenkumlaväg och jag bara pluggade pluggade och hade dåligt samvete för att jag inte räckte till. tröttnade på att spy och slutade äta i stället. Började gå på BUP. Blev ordförande för Ung Vänster Gotland, men lasset blev för tungt att dra. Tröttnade på att tjata på slappa killar och tampas på kongresser för att förändra. Vid jul var jag så risig att jag flyttade hem till landet igen, bytte skola och började i ny klass IGEN. Var deppigast i världen.

För 3 år sedan:

Åkte jag till Italien med min nya klass, blev kompis med Simon och spenderade de flesta nätterna med att prata med honom i telefon. Tyckte att Donner var världens slappaste skola, men trivdes helt okej med det, när jag väl vant mig och släppt alla krav. Jobbade en sommar till på Folkeryds, vilket var så jävla tråkigt att jag trodde jag skulle dö. Satt på helgon.net om nätterna och jobbade om dagarna. Snodde cigg på jobbet och började röka i ren tristess. Åkte till Emmaboda igen med Astri och Rebecca. Hade lösaktigt sex i tält för första och sista gången i mitt liv. Sedan började skolan och jag flyttade in till Visby igen. Kallade mig för anarkist, och kände mig så jäkla säker på hur världen funkade och vad som var problemen/lösningarna. Knarkade och drack för mycket och hade inte koll på någonting. Började gå ner i vikt igen. Fick en massa nya kompisar och hade så sjukt kul det året. Åkte till fjällen och anordnade klubb Shindig som projektarbete. Tog studenten. 2006 i mitt hjerta.

För 2 år sedan:

Flyttade jag och Simon till Abrahamsberg, Stockholm. Jag ansågs nästan frisk (igen) men tänkte sjukare än någonsin. Åkte till Roskilde och röjde tills jag svimmade ungefär. Började lärarhögskolan och tog nya tag med att gå ner i vikt (igen). Pallade en termin, sen flyttade jag hem. Sjukskrevs och medicinerades. Låg mest drogad och sov bort dagarna, fuskade som fan med maten och trodde själv jag skulle bli frisk på kuppen.

För ett år sedan:

Var jag inlagd i Huddinge. Bmi 14. Grät varje dag. Började avvänjning från medicineringen. Mådde piss, men blev sakta med säkert bättre.Träffade mest mormor och Simon, de hälsade på varje vecka. Började praktisera och slussades gradvis ut i samhället.

För tre månader sedan:

Var det mars. Bodde i Hagaparken med Robin, mådde bättre än någonsin. Jobbade häcken av mig och drömde om utbildning och solsemester. Kände mig genuint lycklig för första gången på länge, som om bitarna började falla på plats liksom.

Idag:

Vaknade jag i Sproge. Cyklade till brevlådan 1 km hemifrån och hämtade tidningen. Tog en långfrukost i köket med korsord och P3. Gick ut och lade mig i solen, somnade. Bakade födelsedagstårta till min bror som fyller 19 år i dag. Åkte in till Visby och fick tusen flashbacks, Adelsgatan, strandpromenaden, Säve, Gråbo. För första gången kändes det inte ett dugg skrämmande. Bara skönt att jag inte är samma person jag var förut. Allt det braiga med mig finns ju kvar, jag är bara som en äldre, lite klokare och tryggare = uppdaterad version! Härligt att träffa både nytt och gammalt folk, åkte hem UPPFRISKAD. Åt födelsedagsmiddag och tårta, gick en kvällspromenad med Zelda och myggen som enda sällskap, INGA HÖRLURAR! Träffade på två grymtande igelkottar + ett gäng kalvar som Zelda blev rädd för.

Massa personlig utveckling alltså, nu och för alltid.

Detta tar aldrig slut, och jag älskar det!

I går träffade jag Simon.

Har inte setts sedan i julas, vilket är rätt galet. Det var hur mysigt som helst, satt i solskuggan och pratade. Han hade med sig en sjal + två gamla dagböcker jag glömt i Abrahamsberg för evigheter sedan.

Jag har skrivit dagbok så länge jag kan minnas.

Min första är typ från -93 och jag har skrivit ca två meningar per sida, jättestort. Vilka jag var kär i, vad jag har gjort osv. Alltid katter eller hundar eller hästar på, och så ett lås så klart. Fattar inte vitsen med de där låsen, alla dagböcker hade ju likadana lås och likadana nycklar. Vem som helst kunde ju öppna dem! (Dessutom kunde man öppna de där jäkla skitlåsen med ungefär vad som helst, nyckeln var därför helt onödig) Men i min naivitet som 6-åring trodde jag att alla hemligheter jag skrev ner var tryggt bevarade, mellan de tjocka plastpärmarna med pussande kattungar på. Den bilden raserades när jag var 10 år och min lillebror och hans bästa kompis hade gått in i mitt rum, letat rätt på dagboken (som jag prydligt gömt under madrassen i sängen), lirkat upp låset och läst. Brorsan skrattade åt mig och lovade att berätta för ALLA i skolan vad som stod om jag inte gjorde precis som han sa. Så jävla elakt verkligen! Jag i min tur hotade med att skvallra för mamma, och eftersom både min bror och jag insåg hur lacka mamma skulle bli när hon fick veta, enades vi om att båda tiga. Jag kunde dock aldrig slappna av riktigt, TÄNK om han berättade i alla fall men jag aldrig fick veta det?

Barndomstrauman, alltså.

När jag blev äldre uppdaterade jag min dagböcker lite. SJälva företeelsen är ju rätt barnslig, men har man en dagbok som ser lite mer seriös ut kan man ju alltid komma undan. Köpte mina på Åhléns, tjocka, olinjerade (så man kan rita också) med röd, vit eller svart pärm. Nu står de uppradade hemma i bokhyllan. Hela mitt liv, dag för dag, på papper. Från 2004 ungefär domineras dagböckerna av kärleksbekymmer och kalori-listor. Sorgligt men sant.

Vissa saker är roliga att läsa, andra mindre roliga.

Den jag fick av Simon igår kommer från den 24 november 2006. Min första vinter i Stockholm, på Lärarhögskolan. Det var faktiskt bland de värre, trots att jag hade goda ambitioner gick allt åt helvete den vintern.

Fredag 24 november

Hej. Det här är min nya, fina, positiva dagbok. Jag har hunnit bli 19 år och nu startar jag om mitt liv för andra gången.

Här skall jag skriva minst en positiv sak varje dag (eller gång) jag skriver.

I dag har jag druckit vin hemma hos A’s kompis J. Jag pratade med några stycken.

Jag har köpt nya jeans och kofta på Weekday. Jag drack bara 2 glas vin + åt 25 g kexchoklad, trots att det är fredag!

Tisdag 28 november

kl 00:02

Det är som jag gör fel hela tiden.

Jag känner ingen hunger, ingen mättnad, bara den där jävla magen som är det äckligaste som finns. JAG är det äckligaste som finns. Jag vill inte äta-leva-orka. Jag vill dö, försvinna. Aldrig mer äta men ändå aldrig mer svälta. Allt jag begär är sinnesfrid. Nu är allt bara virvlande ångest.

I morgon skall jag kanske träffa N samt läsa läxor med barnen på Elektravägen. Sedan planerar jag att åka hem och låsa in mig för resten av dagen. Det jobbiga med att ha vänner är att jag inte kan försvinna och isolera mig längre utan måste förklara mig och komma med nödlögner hela tiden.

JAG HATAR:

min kropp:

• magen – ständigt uppsvälld och spänd
• låren + rumpan – dallriga och feta
• bröstkorgen – bred som på en man
• vaderna – tjocka och ludna
• att jag är så lång – längre än ALLA tjejerna i klassen!
• min dåliga ekonomi – jag är ständigt pank
• mitt dåliga humör – jag är ständigt låg
• mitt hår – risigt, skabbigt, svar toch hemklippt
• mina mörka ringar under ögonen – omöjliga att sminka över
• att jag alltid skall ha rätt och prata en massa i skolan – besserwisservarning. note to self: INGEN gillar en besserwisser!
• att jag hetsäter så fort jag är full/hög/allmänt onykter
• att jag är så värdelös på att höra av mig – jag har inte pratat med R på 2 månader + jag GLÖMDE A’s födelsedag!

Jag hatar mig jag hatar mig jag hatar mig.

Piss skit och helvete.

Den här dagboken som skulle bli så positiv!

Ja, ni fattar grejen, inte så kul läsning. Jag började gråta i natt, när jag läste igenom den. Ville bara resa tillbaka i tiden, till den där utsvultna, magra lilla tjejen som kände sig ensammast i världen och bara ville få lugn och ro i huvudet. Krama om henne och säga att ”du duger!” ”du är fin!” ”du förtjänar att leva!”.

Men det var ingen som gjorde det. Allra minst jag själv.

Kan inte förändra något av det som har varit, bara försöka undvika att det någonsin händer igen. Och hoppas att så få som möjligt skall behöva genomlida samma grej.

Trots det VET jag att flera tusen tjejer i vårt land sitter och skriver samma saker just NU. Hatar sig själva. Tror att alla deras problem kommer att försvinna bar de blir av med ”den där jävla magen”.

Hur sjukt är inte det?

När skall vi hjälpa alla dem?

Vad skall vi göra?

Sitter på stadsbiblioteket och biter på naglarna. Antagningsbeskedet skulle ha kommit i dag men det verkar som den annars så high-tech digital interacting hyper-school väljer att skicka sådana meddelanden per snigelpost. SUCK. Jag vill veta! Nu! Nu! Nu!!!1

Om de ändå har bestämt sig kan de väl lika gärna låta mig slippa sväva i ovisshet.

Kan man ringa och tjata tro? Njä.

Måste bara gnälla lite: jag kan typ inte gå! Överansträngde min vrist när jag åkte longboard för typ en vecka sedan, och det har gjort ont sedan dess, fast inte ås mycket. Varit lite svullen. Sen i går testade jag robins bräda ett par minuter längs Sveavägen, och BAM, skitont!! Smärtan strålade upp i benet och jag det kändes osm jag skulle börja böla. Vristen svullnade upp skitmycket, och i dag är det typ värre. Helt varm är den också. Ser ut som jag har två sorters ben, ett normalt och ett missbildat. Värsta promenadvädret ute men jag kan bara halta fram. Kul kul.

Anyhow, i morgon drar jag till Gotland tidigt, tidigt och skall vila upp mig. Bara slappa och träffa alla jag saknat här i stockholm. Meow!

(snott från fujiya-miyagi.co.uk)

Jag glömde Hanna Fridéns födelsedagspresent. Hon skall in på plats 10 på bloggtoppen, agit?

Och förlåt mamma. För att jag inte kan få dig att fatta att det är Du som bestämmer, det är Du som gör valen och det är Du som väljer att bli besviken i stället för glatt överraskad.

Nu skall jag försöka tänka på något annat.

Alltså, HALLÅ! Ibland får jag känslan av att jag inte producerar några tankar av egen kraft, utan bara får impulser, åsikter och ideér skickade till mig från andra tänkande människor. Tankarna planteras i mitt medvetande, växer och helt plötsligt tror jag att jag kommit på dem själv.

T.ex:

1. För någon månad sedan handlade jag på Lidl för första gången. Alla har tjatat om hur jäkla skabbigt det är där inne, vilken B affär det är osv osv. Jag försökte se det positiva och påpekar att det faktiskt nästan känns som att vara utomlands, med alla konstiga produkter, utflippade förpackningar och innehålssförteckningar på tyska/belgiska/italienska. Så, någon vecka senare, läser jag exakt samma sak i nöjesguiden!
2. Jag ser I am Legend med Will Smith. Både jag och Robin fascineras över första halvan, med vardagsscenerna och alla tankar som dyker upp i huvudet. Andra halvan var keff, slutet sämst. Nån sorts Die Hard/28 veckor senare-känsla infinner sig. Läser en recension i City. Den säger exakt samma sak! (Hittar inte recensionen i skrivande stund, men både Nöjesguiden och SvD håller med, ju.
3. Jag svär över att alla i Sthlm ser likadana ut. Att jag HATAR HATAR HATAR alla som har jeans instoppade i höga raggsockor nerstoppade i höga läderstövlar. Ingen försår vad jag pratar om. Så snubblar jag in i detta blogginlägg, som så jäääkla snyggt illustrerar det jag pratade om.

Anyhow, detta med jeansen blev liksom droppen, var tvungen att skriva av mig. Har alltid kännt mig missförståd, helt plötsligt är jag en del av det kollektiva medvetandet, det känns läskigt och sjukt.

Suddenly, a fist in the face:

Jag ljuger aldrig längre! När jag var liten ljög jag hela tiden, hittade på historier som jag skrämde upp min lillebror med, fantiserade så mycket att jag tillslut inte kunde hålla isär fantasin och verkligheten, allt flöt ihop till mitt eget perfekta universum, där jag bestämde naturlagar och spelregler. Jag var inget elakt barn, jag lekte bara hela tiden. Fascinerades över hur jag kunde brodera ut mina berättelser, slå omgivningen med häpnad och ta dem med till en fantastisk plats där vi var superhjältar, starkast i världen, som fightades mot mörkrets makter.

Nu är allt mest krass verklighet. Det enda jag vågar drömma om är framtiden, aldrig nuet. Nuet är nu och det är verkligt, konkret och fyrkantigt. Herregud, var tog berättarglädjen vägen? I går när jag och R var på väg hem från våra jobb/ICA vid stadsbiblioteket visade han mig en mystisk, fyrkantig grop i marken, en bit ovanför stigen vi gick på. Den var stensatt längs kanterna, som en källare eller någonting. En liten glimt av vad Sanna, 8 år, hade tänkt, skymtade förbi. Jag såg fängelsehålor, tunga kedjor och klampande hotfulla steg i underjordiska gångar. Skyttegravar och gömma sig under stenbumlingar och träd för att undkomma vakterna. Ändå var det 20-åringen i mig som konstaterade; ”det har väl stått ett hus här förut”. Så vände vi om och gick hem och jag pratade på om mitt jobb och var vuxen igen.

Jag borde kanske testa att lajva. Men bara tanken känns lite smått skrattretande. Obs! Jag älskade medeltidsveckan när jag var liten! Jag älskade att klä ut mig och spela teater! När började jag skratta åt folk som gör det? När jag fyllde 14 och allt helt plötsligt skulle vara så jävla hip och koolers. När allt var pinsamt och jag aldrig, hur mycket jag än försökte, lyckades få klassen att skratta igen. Fattade inte varför det var så omöjligt. Förut hade det räckt att berätta en gastkramande, hoppingivande, färgsprakande historia om prinsessor och orädda, våghalsiga barn. Plötsligt skrattade man bara när någon gjorde bort sig eller blev nedtryckt. Kanske för att vi var så rädda själva? Kanske för att de våghalsiga barnen inuti oss sakta men säkert höll på att förvandlas till rädda vuxna, som fruktar döden, livet, misslyckanden, katastrofer.

När jag var liten var jag stor och stark. Jag tänker bli det igen.

Egentligen är jag jättetrött. Gotlandsvistelsen har varit prima, nu är jag hemma och i morgon vaknar jag i en annan verklighet. Det blir spännande.

Säger godnatt med en spexig bild från januari då jag, emma, robin och per åkte skridskor. Det var kul, jag hoppas på mer sånt i vinter. Nattinatti!