Det går bra nu.
Helgen bara försvann, känns det som. Tog det chill efter fredagen, lekte en hel del med min fantastiska lillasyster, gick på hoppa-i-vattenpölar-i-regnet-promenad och grimaserade med min mobilkamera. Spelade guitar hero + halo 3.
Det där med att spela, ja. Jag tycker det är så himla svårt! Hela min uppväxt har varit i princip helt tv-spels-befriad. En gång fick jag och min lillebror låna ett gammalt Nintendo av en kompis, det brukade vi spela Frogger på, men det gick sönder tillslut. Mario hade vi på datorn (det var jag faktiskt beroende av ett tag!) och hemma hos min bästis spelades det alltid Tekken 3, Mario Cart eller Final Fanasy VII (men då tittade jag bara på). Jag var alltid sämst. Sen så hade pappa Tetris på sin mobil, det brukade jag få spela ibland. Men that’s about it.
Därför ligger jag något ofantligt på efterkälken jämfört med Robin, som spelat ungefär hela sitt liv.
För det första har jag verkligen noll koll på kontrollen. Hur man springer och styr på samma gång t.ex. Första timmarna ställde jag in kursen och sprang sedan framåt. Sedan kom jag fram till en kulle eller en trappa, var tvungen att stanna, sikta lite uppåt/nedåt så jag såg var jag var på väg, och sedan springa vidare, osv. Eller när det är skjutdags – ställa in siktet, peppra. Fienden flyttar sig, jag slutar peppra (efter typ 100 missade skott), försöker sikta igen, och pepprar på. Inte så många hits. För att inte tala om när man skall försöka springa, styra, sikta OCH skjuta SAMTIDIGT. Det överstiger totalt min förmåga!
Detta resulterar alltså i sin tur i att Robin får mestadels får stå och vänta på mig medan jag står och stirrar in i ett hörn under en trappa och inte fattar hur i helvete jag skall komma därifrån.
För det andra tar jag allt så himla personligt/på alldeles för stort allvar. Sitter och är AS-SKRAJ hela tiden för att det är läskig musik och det när som helst kan dyka upp någon bakom ett hörn och skjuta en. När detta händer börjar jag typ gråta, och är skitsur för att någon dödade mig. Inte hållbart, nej.
Måste alltså härda mig själv litegrann innan jag blir mästare i Rädda-Världen-Från-Undergång-Genom-Att-Döda-Onda-Robotar-Spel alltså.
I dag träffade jag Hilda för sista gången på två månader, minst. Saknar henne redan, fast hon är kvar i Sverige fortfarande. Lycka till, älskade vännen!
Själv är jag drabbad av vårtröttheten. Fattar inte grejen; det är ju sol och varmt ochman skall ha en massa extra energi, men själv känner jag mig bara helt utmattad. Orkar ingenting, vill bara sova mest hela dagarna. Men det går ju inte, så jag jobbar i stället. I dag har jag dock även hunnit bränna mig på näsan i aprilsolen, köpt ansiktstvål, blivit Rickrollad, spelat ”I’m in the band” på Guitar Heroes, ätit middag på Chutney, träffat Rebecca och diskuterat animerat våld för barn med Världens Bästa Robin.
Livet är härligt, alltså.
Äntligen ny luft, ny lukt, nytt väder!
Jag tror jag är kär i våren. Äntligen ut ur mörkret in i värmen! En massa nytt som strömmar igenom kroppen, liksom. Den senaste veckan har mest kännts piss och skit inuti mig, även om det löst sig på bästa sätt med umgänge, jobb och så. Sanna däremot, har mest varit negativ, haft ont i magen av nya dieten och kännt sig allmänt fel och nere. Inga kläder som känns bra, ingen mat jag är sugen på, ingenting som känns värt eller kul. Men nu jäklar!
Vi har blivit med xbox 360 här hemma och eftermiddagen/kvällen/natten tillbringades hamrandes på gitarren. Fy tusan vad hooked man blir! Mer om detta senare, var så säkra!
I dag har jag varit ute och fått jord under fingrarna tillsammans med Robin. Vi hittade ett fort, som visade sig vara en brunn, uppe på vad som kändes som hagaparkens högsta punkt. Klättrade upp och ner och låg och tittade på den klarblåa himlen och bara njöt av fågelsång, myror och soldoft. Helt fantastiskt, jag har redan mersmak och vill bara ut ut ut!
Samtidigt, några låtar till man vill ta i Guitar Hero, vilket dilemma!
