Jobb i dag, det gick snabbt. Orkade till och med vara trevlig mot kunderna, oh my god. Längtar längtar efter skola, jag vet att jag tjatar med stimulans är värt guld. Och ett liv där jag inte får skapa är inte värt syret jag andas.
Rebecca och jag diskuterade skivindustrin igår. Jag funderade på dess framtid, hur det skall kunna bli möjligt att försörja sig på att göra musik. Skivförsäljning verkar ju rätt dött, de flesta föredrar att ladda hem i nuläget. Många skulle säkert gärna betala, men än finns ingen bra lösning för detta, om man inte vill köpa skivor i ITunes music store, typ. Därför laddar man hem och skippar betalningen. Artisternas inkomst krymper till att innefatta stim, merchandise och gage vid spelningar.
Om man jämför musik med mode så blir saker och ting rätt annorlunda. Att designa/sy kläder är ett kreativt yrke. Precis som att göra komponera/spela in musik. Få människor ifrågasätter det faktum att kläder kostar pengar. De flesta lägger åtminstonde några hundra i månaden på kläder, trots att de skulle klara sig på en tiondel av den summan. (Man behöver faktiskt inte mer än 7 ombyten) Musik däremot, tas mer eller mindre för givet. Det finns överallt, vare sig man vill eller inte. På radio, i butiker, i datorn, i hörlurarna. Överallt skall det finnas men det får inte kosta. Att vara musiker borde vara ett lika högt värderat yrke som art director, tycker jag. En värld utan musik skulle ju vara förbannat mycket tråkigare än en värld utan snygg reklam. (Även om snygg reklam också är viktigt i mina ögon, haha.)
I samma pekfingerviftande anda skulle jag vilja uppmana folk att betala för sina kläder också. Nästa gång du fyndar en tröja på H&M för 29:90, tänk på vilket jobb som ligger bakom! Tröjan skall skissas, skäras till, sys ihop och säljas. ALLA människor i den kedjan skall fan ha betalt för sin möda och svett, och 29:90 täcker inte den kostnaden (trots att kvaliteten är dålig), det förstår ju vem som helst. Köp hellre en ny tröja när du verkligen behöver den, och betala så mycket som den är värd. Förmodligen kommer den hålla dig varm längre än den där billiga som fransar upp sig i sömmarna efter första tvätten.
Öliv vs storstadsmetropol.
verkligheten
Just nu är på väg hem från en av mina absoluta favoritplatser på jorden. Har tillbringat helgen där, från fredag till i dag, söndag. Det känns rätt konstigt, att åka ifrån en plats man tycker om så otroligt mycket. Visst skall det bli skönt att komma hem också, absolut, men det är mest av praktiska skäl.
I Stockholm har jag min trygghet och mitt hem. Jobb, eget kylskåp, min säng, teve, skafferi, toalett, garderob osv. Livet känns mest ordnat där, just nu. Jag vet vad jag skall göra om dagarna, det är där jag tjänar mitt uppehälle. Vore jag inte i Sthlm skulle jag inte ha råd att åka till Gotland t.ex. Men själva staden i sig ger mig inte lika mycket. Jag har inte mitt hjärta där.
drömmen
Fantasin om en vardag på den där ön.. Ahh, det är hissnande! Att ha ett litet hus i eller strax utanför stan. Att kunna gå ut och bara -VIPS – var där! Ha naturen runt hörnet, inte människor i ansiktet så fort man går hemifrån, kunna se på långt håll utan att ens blick blockeras av en husvägg eller en reklampelare, kunna ta en promenad utan att bombarderas av reklambudskap och försäljare… Okej, nu drar jag mest exempel som ligger till Stockholms nackdel (dvs vad jag ogillar med den staden, inte vad jag gillar med Gotland), men det är väl ganska naturligt egentligen? Det är där jag tillbringat större delen av de senaste två åren i mitt liv, och jag har hunnit samla på mig ganska många intryck och saker som jag stör mig på vad det gäller att leva i en storstad.
skillnaden
Om jag skall försöka beskriva vad det är jag tycker så mycket om med Gotland; För det första är det ju naturen, rent geografiskt. Det är nära till havet och skogen. Det är en ö! Det finns mängder av för mig outforskade platser, ställen jag aldrig sett, natur jag aldrig upplevt. Gator jag inte kan namnet på, byhålor jag aldrig besökt, ruiner jag ännu inte har klättrat i. Berg jag inte bestigit, kalkbrott jag inte har badat i. Varje dag kan göras till ett äventyr!
För det andra är det lugnet. Faktumet att det faktiskt bara bor knappt 60 000 personer på hela ön. De flesta är koncentrerade i eller i anslutning till Visby, så där finns det ju socialt liv, om man så vill. Det finns affärer, bokhandlar, mysiga fik, högklassiga restauranger, biografer, bibliotek, högskola, parker, badhus, dansskola, gym, designbutiker som erbjuder såväl inredning som mode – allt jag kan tänkas behöva! Men samtidigt finns det andrum väldigt nära till hands. Utan större ansträngning eller tidsåtgång kan man ta sig ut från civilisationen, out in the wild.
Människor har inte bråttom heller. Saker och ting får ta den tid den tar, och oftast behandlas människor som just människor. Individer med hjärta och hjärna. Man saknar kanske en viss anonymitet, men bemöts å andra sidan på ett helt annat sätt än i en storstad – med vänlighet och intresse. Det känns inte som folk drivs av samma saker som de gör i Stockholm; dvs. karriär, tidsbrist eller status. Det handlar kanske på båda platserna att ha det så bra som möjligt, att skapa en trevlig tillvaro för sig själv och de man bryr sig om.
På båda ställena är man beroende av sin omgivning för att samhället skall fungera, men i Stockholm känns sambandet mer abstrakt på något sätt. Man känner sig kanske inte lika nära människorna runt omkring sig, just tack vare anonymiteten.Trots att vi faktiskt rent fysiskt är närmare varandra i Stockholm befinner vi oss mentalt längre ifrån. Kanske är det en skyddsmekanism, men folk verkar helst av allt vilja slippa ifrån insikten att det faktiskt finns andra människor runt omkring. De gör allt för att avskärma sig, inte ta in andras existens.
På Gotland är det närstan tvärt om. Folk dras till varandra, kan ibland te sig sjukligt nyfika på vad alla andra har för sig och vad alla andra gör. Men på något vis känns det ändå… bättre. Mer naturligt. Människan är trots allt ett flockdjur. en flock är inte bara en familj, mamma pappa och två barn, utan en flock är ett helt samhälle. För att flocken skall fungera måste alla medlemmar i den må bra, och det är varje individs ansvar att ta hand om varandra, så är det bara. Ingen teknologi i världen kan, eller borde, ändra på det.
att ändra sig
Hade jag fått läsa den här texten för tre, fyra år sedan och sedan fått berättat för mig att det var jag själv som skulle komma att skriva den i framtiden, hade jag inte trott det. Inte för fem öre. Jag hade skrattat åt det osannolika i att jag, färdig med grundskolan och allt som höll mig kvar på ön, skulle flytta till vad jag då ansåg var den ultimata platsen i Sverige, nämligen huvudstaden, bo där i nästan två år och sedan komma fram till att det var Gotland jag ville tillbaka till och bygga ett liv på. Att jag skulle skriva en text där jag pushar för Gotland och tar den i försvar gentemot allt vad storstaden innebär. Helt sjukt, ju! Hela min tonårstid har jag hyst ett intensivt hat till ön, ett hat som sedan jag flyttat därifrån mer och mer övergått till en slags bitterljuv känsla, en hatkärlek. Och nu sitter jag här, har lite ont i hjärtat över att behöva lämna den, ön alltså, och jag konstaterar att jag faktiskt älskar den här platsen.
Med allt vad den innebär utav skönhet, isolering och småstadsmentalitet.
I dag är det söndag. Fem timmar har jag spenderat på mitt jobb.
Jag och M, en tjej jag jobbar med, pratade om vår sociala situation i storstaden. Båda två kommer från början ifrån mindre orter och flyttade hit efter gymnasiet. Vi konstaterade båda två att det kan vara lite knepigt att få nya kompisar när man kommer till en ny stad utan att ha ett fett kontaktnät eller en skola att gå i.
Det är klart att man träffar folk, herregud, detta är ändå Sveriges huvudstad. Vi möter väl sisådär en tusen nya ansikten per dag, bara genom att göra några få ärenden på stan, åka tunnelbana, handla på Coop, whatever. Vi går och fikar, en massa folk där, går på bio, en massa folk där. Men de där Riktiga Vännerna, de som man träffar bara för att hänge, de som man kan ringa när som helst, de man kan prata om allt med, de växer nog inte på träd ändå. M konstaterade att det var först nu, efter tre år i staden, som hon kände att hon hade flera riktigt nära vänner här, ett socialt kontaktnät. Jag har bott här ungefär hälften så länge och kan verkligen inte säga det samma.
Jag vet inte riktigt hur jag skall bära mig åt, nämligen. Hur gör folk när man inte längre pluggar? Visst, jag tycker verkligen om många människor på mitt jobb, de är säker superhärliga personer. Men jag känner inte för att hänga med dem. Det blir liksom.. för mycket. Jag tror att jag är lite för rädd om min integritet. Jag vill inte bli för personlig med dem jag skall göra något så seriöst som att arbeta tillsammans med. Dessutom är de flesta 10-20 år äldre än jag är, och jag känner inte att vi har sådär extremt mycket gemensamt.
M tyckte att man mest träffade nya kompisar på fester och ute på krogen, genom bekanta man redan har. Själv tycker jag att det finns tusen roligare saker än att gå ut på krogen. I mina ögon är det en grymt överskattad mötesplats. Folk visar sig från sin sämsta sida. Man hör inte vad de säger, de är oftast fulla och lite otrevliga, inte riktigt socialt slipade liksom. De är inte ute efter Vänner För Livet, snarare ett hångel eller one-night-stand. Är du inte ett potentiellt ragg är du inte intressant i deras ögon. Jag tror inte att det är många personer som kommer riktigt till sin rätt i det tillståndet.
Man kanske borde gå omkring med lappar i fickan. ”Hej! Du ser intressant och trevlig ut! Vill du bli min kompis? Vi kanske kan ta en fika eller en promenad någon dag, filosofera kring livet? Jag heter Sanna, du hittar mig på Facebook. Hör gärna av dig! Ha det bra!” Dela ut till folk som verkar vettiga/roliga/smarta. Potentiella vänner liksom.
Förmodligen skulle ingen nappa, de skulle kanske tänka att ”den där personen är nog lite smått störd. Har nog inga vänner, det är nog något fel.” Skrynkla ihop lappen och kasta den i närmaste rännsten. För så gör man ju i storstaden.
Papperskorgar är för lantisar och turister.
Foto; KurtQ
Det ÄR sommar nu.
I dag; härlig ledighets-dag med datormek, gräsklippning, picknick vid Norra Latin, på-jobbet-fika med Rebecca och pannkakor till middag.
Blir det bättre?
Dessutom gick jag in en sväng på Weekday i dag. De spelade the Cure. Det gör de nästan alltid när jag är där. Ett säkert kort om man vill höra just like heaven, alltså. Och det ville jag.
Shit, vad allt går undan just nu!
Från dvala och ingenting till massa schysst häng, nya intressen, nytt väder, nytt jobb. Och det känns som jag inte hinner andas, nästan.
Hela förra veckan stressade jag mest runt mellan olika avdelningar på Sofia Förskolor, gick på en föreläsning och yada yada. Enda lediga dagen var torsdag och då passade jag på att long-boarda fram och tillbaka in till stan för att köpa en hjälm.
Alltså, jag är lite kär i den. Longboarden alltså. Min landy, tjoho! Fin och stadig och snygg, ser ut precis som den på bilden nedan, fast med rosa hjul i stället.
Och så matcha med denna hjälmen:
Sweet!
Än så länge är jag väldigt instabil, bara i torsdags lyckades jag köra in i en tant på Drottninggatan, samt släppa landyn så den åkte in under två bilar parkerade vid trottoaren. Och så halv-ramla ett par ggr så klart, men det ver mest för att jag blev så stressad eftersom jag skulle möta Emma som var på besök från Gotland, ville komma hem fort fort för att byta till cykel som skulle ta mig till Slussen (vår mötesplats). Väl gjort och blöt av svett gick vi till Blå Lotus och åt en härlig lunch i solen. Knatade runt på söder i några timmar och fyndade två tröjor, drog hem och lagade värsta bästa rödbetssoppan.
Fredag var jobb + restaurangbesök på Hermans med Rebecca, Robin + två oväntade gäster. Jättekul och god mat! Sedan cyklade vi, de tre musketörerna ut till Haga och däckade. Lördag var picknick med Emma och sen hemkomst. Säsongsavslutning av Lost och fruktsallad.
I dag är det söndag och solen skiner, tog låååång sovmorgon och låååååång frukost och sedan loooooongboard hela förmiddagen (som egentligen var eftermiddag 12-14, haha) utomhuslunch i solgasset och nu skall jag ut igen och bara sola och läsa och rita. NICE kalas!
Sparat under: tips
Om ni har lust;
svara gärna på Robins undersökning! Det går snabbt och rör ett intressant ämne; fildelning av musik. Ju fler som svarar desto bättre för utvecklingen, promise.
Cheers.
Att komma hem innebär alltid en omställning. Inte bara för att man vistas på annan ort, som vilken semester som helst då man åker någonstans som inte är vardag, rutiner och trygghet, utan för att man reser från ett hem till ett annat. Det blir inte bara en resa i rummet, utan även en resa i tiden. Man kommer tillbaka till något där man en gång har haft en annan vardag, andra rutiner och en annan trygghet. Man blir påmind om händelser, tankar och dofter som legat latenta någonstans i hjärnbalken, och en känsla av vilsenhet infinner sig ofta. När ens gamla jag möter det nya, liksom. Detta har tidigare varit en jobbig grej för mig, men jag märker att det håller på att förändras. Jag ser saker ur ett annat perspektiv nu, känner mig tryggare i vem jag har varit och vem jag är nu. Känner inte längre att det är någonting hotfullt i den förändringsprocess man som människa ständigt befinner sig i.
För bara något år sedan hade jag oftare sådana tankar;
”Jag vill aldrig bli vuxen”
”Jag vill/kan aldrig bli en frisk, fungerande individ”
”Jag är rädd för att förändras”
osv. Först nu börjar jag förstå. Jag har alltid förändrats, varje dag har jag lärt mig något nytt, jag somnar aldrig som samma Sanna som somnade för 24 timmar sedan. Våra celler byts ständigt ut, en förnyelseprocess pågår ständigt i våra kroppar, därför är det så himla viktigt att inte försöka hejda den processen i våra sinnen. Låt tankarna förändras, bytas ut på samma sätt som håret på ditt huvud och naglarna på dina fingrar! Många människor är så fruktansvärt rädda för förändring. Byter en person fritidsintressen, ideal eller åsikter känner omgivningen sig direkt hotad. ”Om du byter ut alla dessa saker, vill du då byta ut mig också?” verkar de tänka. ”Du sa ju förut att…”, ”vi hade ju bestämt/planerat att…” Detta begränsar oss så himla mycket! Vi borde i stället värna om det flöde av ideer och impulser som hela tiden passerar genom våra hjärnor! Var inte rädd för det du tänker, det är inte konstant, du behöver inte definiera dig själv så jäkla hårt varenda minut, hela tiden!
Egentligen var detta inte alls vad jag skulle skriva om från början. Allt satte igång på apoteket i Visby när jag skulle inhandla näringsdrycker som jag glömt i Stockholm. I kassan satt en gammal klasskamrat från gymnasiet, och jag blev genast så himla stressad.
Ok, här står jag och försöker komma loss från samma skit jag satt i när vi gick i samma klass och där sitter du och jobbar och har ett liv, en karriär inom det så hett eftertraktade pharmaceftyrket, vad kul att vi är lika gamla!
Väl i bilen på väg hem berättar min bror om en annan klasskamrat, denne från högstadiet, som just köpt eget hus och jobbar som elektriker. Allt detta är så extremt långt borta från mig, som inte har en aning om var jag kommer bo om ett halvår, vad jag kommer att jobba med eller vad jag kommer vilja göra med mitt liv.
Men på samma gång; shit vad kul! Jag har allt roligt framför mig; alla utmaningar, alla åstadkommanden, alla överraskningar och alla äventyr! Jag har ingenting som begränsar eller håller mig fast där jag är nu, jag är ständigt i rörelse och jag förändras! Detta kommer bli alla tiders, hollytime!
Gnuggistatueringar 4life, aight? Kära lilla krumelur, låt mig aldrig bliva stur.
Ont i halsen, ont i kroppen, svag och snorig. Härligt härligt.
Why oh why räfsade jag löv i går? Sämst på att sova, vill göra saker hela tiden. Hilda och jag hade matlag i alla fall, det var hur mysigt och gott som helst, som vanligt alltså. Gjorde lyxpizzor med linfrökross i degen och färsk mangold, ruccola, tomatsås, mozzarella, svamp, paprika och zuccini ovanpå. Recept kommer snart!
Robin visade Akira, det var också helt fantastiskt. Storslaget, apokalyptiskt och sagolikt – låter kanske som en omöjlig kombination, men snackar vi japansk anime så är ingenting för konstigt eller absurt. Fick känslan av feberdrömmar, sådana där saker krymper och sväller till extrema storlekar, krusade ytor ger ångest, världen är som en bisarr Dali-målning. Koolt.
Annars har jag mest njutit av musik – just nu är Pacificplattan Reveries det absolut bästa. Men Embassy, Lykke Li, nya Hot Chip, UKutgåvan av Robyns senaste och Pascal får också vara med på ett hörn. Vårkänslan är garanterad, i alla fall. Jag älskar ljud. Kan inte sluta fascineras av hur mycket det kan få en att känna, se och förnimma. Kan inte föreställa mig en dag utan. Det blir helt enkelt inte det samma. I förra DN Söndag intervjuades folk på stan om varför de lyssnar på musik i hörlurar när de är ute. Jag förvånades över att ALLA tillfrågade svarade något i stil med att de ville slippa alla andra ljud, att de ville stänga omvärlden ute liksom. För mig är det precis tvärt om, jag upplever omgivningen mycket tydligare om jag får lyssna på musik, det är som ljuden öppnar mina ögon, eller, alla mina sinnen egentligen och jag blir gladare, mer amazed över hur fantastiskt livet är. Upplevelsen är nästan religiös, det är lite sjukt.
Har jag kryat på mig i eftermiddag blir det vernissage i kväll, vi får se. Nu är det dags att gå ut och lukta på regnet.
Tjena.
Nu är det en halvtimme kvar tills jag pallarar mig iväg till jobbet, sista dagen denna veckan. Och nu är det DEFENITIVT, ikväll gittar jag och Robsin till Gutaland för en helg. Skall bli så sjukt skönt, jag längtar längtar längtar. Ledigt för första gången på 9 dagar – det är rekord i år. Härligt att träffa mamma, zelda, hästarna, ön och kunna sova ut. Jag har sovit alldeles för få timmar på sistonde, det blir ju så när man är in buiz hela dagarna och sedan vägrar acceptera att man inte skall kunna göra lika mycket skoj som man brukar när man har en hel helg till sitt förfogande.
I går var jag hos Ild och premiärmatlagade, det var supermysigt. Mycket prat om framtid och olika sätt att ta sig till sina mål. Att våga se alternativen för att orka. Att tänka på sig själv. Det är så himla viktigt. Eller som Hilda sa: det viktigaste i världen är att vi är snälla mot och tar hand om varandra. Jag skulle även vilja tillägga att det är minst lika viktigt (om inte viktigare) att man tar hand om sig själv. Gör man inte det orkar man inte ta hand om någon annan heller. Visst är det underbart att ha folk som bryr sig om en, men man får ALDRIG någonsin ta det för givet. Man måste alltid se till att no matter what ens omgivning hittar på så skall man själv stå stadigt. Blir du för beroende av andra människor kommer minsta darrning få dig att falla. Så keep it steady! Tro på dig själv! Och visst, alla drömmar kanske inte förverkligas i morgon, men håll dem vid liv, ge dem näring och pyssla om dem så når du dit en dag. Promise.
Snart kommer en sida med mina och Hildas matlagsrecept, eftersom vi alltid lagar den godaste maten tänkte jag att det kunde vara schysst att dela med sig, så kan du också testa, eller bara få lite inspiration!
Puss och hej!
Sparat under: tips
Jag provar en ny grej.
Kan inte påstå att jag är helt frälst än, men det är lite kul i alla fall. Himla användbart när jag väl lär mig bemästra alla funktioner. Väldigt personlig surfing, väl värt en titt!
Bloggar mer senare, nu måste jag utforska vidare!
Pous.
Blogged with Flock
