Zelda?

Våren 2007 var ingen bra vår för mig, jag var sjukskriven och hade flyttat hem till Gotland för att få vård för den sjukdom jag led av då. Motivationen till att leva var låg och det mesta var bara mörker. En av vägarna ut ur detta var att förverkliga en dröm jag haft sedan jag var liten: en egen hund. Jag började låna böcker på biblioteket och leta information på internet för att bestämma mig för vilken hund som skulle passa mig bäst. Var det en flatcoated retriver, setter eller dvärgschnauser som var rätt för mig och mina behov? Efter mycket moget övervägande föll valet på en långhårig collie – den perfekta familjehunden; trofast, lojal och lugn, men samtidigt intelligent och i stort behov av stimulans och aktivitet.

Som av en slump hittade jag en annons i lokaltidingen från en uppfödare av just collies, hon hade en valpkull som hon inte lyckats sälja alla medlemmar ur och nu var det sista rycket. Den optimala åldern att köpa en valp i är 8 veckor, och dessa var 9. Vi åkte dit och tittade. Självklart föll jag pladask för denna lilla, trefärgade sötnos. Hon uppfylde alla kriterier; hon var framåt, självsäke, frisk och kry (samt förstås helt bedårande). En vecka senare bodde hon hemma hos mig i mitt rum!

I början var det inte mycket sömn för min del; hela tiden passa så att hon inte hade tråkigt, var hungrig, kissade/bajsade inne eller åt något olämpligt. Det var en fantastisk tid och jag njöt av varje minut, trots att jag avr trött och egentligen inte hade energin som krävdes (pga av min sjukdom) så fick jag all ork från henne.

När Zelda var bara två och en halv månad var jag tvungen att flytta ifrån henne och sedan dess har vi levt isär. Zelda är nu 9 månader och fullvuxen, och jag saknar henne varje dag, njuter av att få komma till Gotland och vara med henne. Drömmen är att fixa en boendesituation i Stockholm där jag har möjlighet att bo tillsammans med Zelda, men i nuäget är det inte så.

Detta är Zeldas sida, jag uppdaterar med nyheter och bilder på hennes utveckling.

februari 2008

Zelda har nu nästan vuxit färdigt! Hon är grymt mycket större nu än när jag hämtade henne för ungefär ett halvår sedan. Hon har utan knappt någon träning alls lärt sig olika kommandon som: ”kom hit”, ”sitt”, ”stanna” ”ligg” och ”varsågod”(dvs, varsågod att springa som du vill/gå ut/kom in etc.) Hon har helt slutat bitas i händerna (valpnafsningarna är borta alltså, förmodligen har hennes tänder också vuxit färdigt) och kan gå fint i koppel. Jag är så stolt!

mars 2008

Mamma och Zelda kom och hälsade på över en helg. Gissa om det blev en prövning! Vi beslutade att låta Zelda bo hos mig över helgen, i stället för tillsammans med den vanliga flocken (aka mamma och mammas hund Nelly). Första kvällen när mamma lämnat oss åt vårt öde höll jag på att bryta ihop. Ingenting funkade, Zelda vågade inte ens gå ut från dörren till vardagsrummet (så att hon kunde gå ut och kissa). Jag och Robin provade allt; godis, fjäsk och dra i kopplet. Tillslut fick vi helt sonika bära henne upp och ner för trappan varje gång vi skulle ut eller in. Helt sjukt, då denna hund inte längre är en liten behändig valp utan en nästan fullvuxen collie på ca 20 kilo! I vanliga fall är jag van vid att tvingas lyfta henne in och ut ur bilen, men detta var mycket jobbigare. Jag kände mig som världens sämsta matte och trodde att det var kört för oss, jag skulle aldrig klara att ta hand om henne själv.

Dock handlar allt bara om vanor och träning, och sista dagen när mamma kom och hämtade oss kändes Zelda som en helt annan hund! Hon sprang glatt före mig, ner för trappan, kunde gå i parken utan koppel och kom när jag ropade, trots barn/andra hundar/allt annat kul. Hon hoppade till och med in i bilen frivilligt! Helt fantastiskt,mamma var imponerad och Zelda lämnade verkligen ett stort tomrum efter sig i vårt hem när hon återvände till Gotland.

Robin och en busig Zelda i Hagaparken.

maj 2008

Jag har inte träffat Zelda på snart en och en halv månad, vilket känns jättekonstigt. Har dock haft kontakt med hennes styvmor = min mamma, som berättar hur det går och så. I april blev mamma jättedundermega-sjuk i influensa och låg däckad i flera veckor. Efter ungefär en vecka märkte hona tt det var någonting konstigt med Zelda. Hon åt inte, var helt slö och likgiltig och verkade helt enkelt må jättedåligt. Mamma fick panik och visste inte vad hon skulle göra, eftersom hon själv var så sjuk. Hon visste inte hur länge Zelda mått så dåligt eller hur länge det var hon åt sist.

Halvt hysterisk ringde hon mig; ”Du måste komma hit och ta hand om din hund!”

Lättare sagt än gjort, jag jobbade och hade ingen möjlighet att ta mig till Gotland. Kunde däremot ringa Zeldas uppfödare. Hon misstänkte genast förgiftning, undrade om Zelda varit ute själv och kunnat få i sig någonting olämpligt? Rekommenderade oss att åka till veterinären. Ringde mamma igen, som tvivlade på uppfödarens teori. Helt säker kunde hon dock inte vara. Nästa dag åkte mamma med 40 graders feber och fullproppad med alvedon till veterinären med Zelda. De tog en massa prover men kunde inte hitta något fel. Gav henne antiinflamatoriska sprutor och skickade hem henne. Några dagar senare var Zeldas tillstånd mer eller mindre oförändrat, det enda mamma fick i henne var filmjölk och en och annan matrest.

Vändpunkten blev ironiskt nog att mamma blev friskare samt att jag kom ner på besök. Ju mer tid jag spenderade tillsammans med Zelda, desto bättre verkade hon må. Jag och mamma drog tilslut slutsatsen att felet måste ha varit att Zelda drabbats av en slags depression.

När mamma blev sjuk hade ju Zelda ingen att leka med, ingen som gav henne uppmärksamhet. Hon kände sig förmodligen hemskt försummad, och ensam. Detta skulle ju kunna få vem som helst att bli ledsen och tappa matlusten, inte konstigt att hon verkade sjuk!

I dag mår Zelda alldeles utmärkt, hon är samma pratsamma, busiga collie som hon alltid har varit – och skall vara. Om en vecka får jag träffa henne igen, och det kommer att bli helt underbart!